Jag gjorde en miss — svar till Nina Söderlund
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nina, du uppfattade tydligen i din kommentar (ÅU 27.2.2021) till min insändare (19.2.) som att jag personligen har något emot asylsökande. Jag tar missen på mig själv, jag uttryckte mig inte tillräckligt tydligt. Hoppas samtidigt att ingen annan har läst mig så här fullständigt fel.
Här är komprimerat vad jag ville säga: Ger visioner och ideal oss rätt att blunda för verkligheten? Mitt svar är nej. Detta är alltså min åsikt.
Låt mig ännu försöka göra mitt resonemang klarare: Det finns främlingshat. Det har det, av mycket att döma, alltid funnits. Främmande är skrämmande. (Det finns en vetenskaplig term för främlingshat, xenofobi, som egentligen betyder rädsla för främlingar.)
I gamla kolonialländer som mottagit mycket folk från sina före detta kolonier finns det sedan många årtionden ett slags andra samhälle bestående av slummer där det bor mest bara invandrare, och dit inte många vita vågar sig. I nordamerikanska städer har det funnits ghetton i snart hundra år. Judarna i Europa har tidvis och ställvis varit förpassade till särskilda stadsdelar. Och så vidare. Detta är verklighet.
Min halvsysters son, som är polis i Lyon, och hans hustru, som är speciallärare, har ibland berättat om konkreta aspekter av denna verklighet.
Liknande verklighet finns redan också i någon mån i Danmark och Sverige. Och i dessa länder finns det politiska rörelser som får sitt väljarstöd (närmare en fjärdedel av rösterna) från folk som, skulle jag tro, känner sig hotade eller kränkta (eller något liknande) av att deras hemknutar (i Stockholms ”söderort” ställen såsom Fittja, Skärholmen m.fl.) så småningom börjat bebos av folk som ser annorlunda ut, talar annorlunda, klär sig annorlunda, äter annorlunda, tror på en främmande gud o.s.v..
Tillägger här för säkerhets skull, Nina, att detta inte är vad jag tycker, utan det är ett försök av mig att beskriva en verklighet. En verklighet som jag tror att många välmenande och idealistiska människor tenderar blunda för snarare än tala om, kanske därför att den är så olik den värld som man i bästa välmening velat åstadkomma.
Det är bland annat denna verklighet som jag tycker vi inte får blunda för. Alltså bl.a. att det finns mycket folk som tycker det räcker med invandrare nu. Det är alltså inte jag som tycker så, men nog bortåt en fjärdedel av väljarna i Norden. Danmarks statsminister har sett situationen, och handlat därefter.
Jag minns att vi i gymnasiet (Classicum i Åbo) i början av 70-talet diskuterade att grannskap i USA tömts på vita när det börjar flytta in svarta, och att olika etniciteter och nationaliteter tenderat söka sig till varandra. Det hade redan då länge funnits områden för svarta, kineser, puertoricaner etc. Detta är fakta, inte en åsikt.
Man har länge använt begreppet NIMBY (not in my back yard) för fenomen som individer inte velat ha inpå knutarna. Den verkligheten går jag inte närmare in på denna gång.
I Åbolands och Ålands skärgårdar, små lokalsamhällen, har man varit lite annorlunda. Inställningen till ester och andra utlänningar är snarast positiv, åtminstone bland arbetsgivare. Jag kände inte till att det fanns en ’Nagumodell’, men det är av allt att döma ett uppmuntrande exempel på hur en liten ort (i stil med Närpes, som i tiden framgångsrikt tog emot och integrerade båtflyktingar från Vietnam) kan hjälpa till i integrationstalkot. Ett föregångarsamhälle?
I storstäderna är verkligheten annorlunda.
Bästa hälsningar till Nagu!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.