”Precis som kirskålen, som envisas med att återvända varje år, lär jag hitta nya sammanhang att storhandla ägg i”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Efter en lång och snörik vinter är det minst sagt efterlängtat att se körsbärsträden stå i full blom, björklöven slå ut och färggranna sippor sprida ljus i skogsbrynen. Till och med den spirande kirskålen är ett tecken på sommarens ankomst.
Våren innebär också att skolavslutningen närmar sig, vilket i år betyder slutet på en era för vår familj då vi säger adjö till Malms skola i Pargas.
Efter att jag själv gått i en liten – och då menar jag verkligen liten – byskola i Österbotten var det något helt nytt när våra barn skulle börja i en av Svenskfinlands största skolor. Men med facit i hand kan jag konstatera att barnen inte hade kunnat få en bättre lågstadietid.
Samtidigt avslutar jag också min tid i skolans lokala Hem och Skola-förening – ett sammanhang som kommit att bli en viktig del av min vardag. Under åren har jag fått lära känna många fina och kloka människor som alla delat samma mål: att arbeta för att ge våra barn och unga en så bra och trygg skolgång, vardag och framtid som möjligt.
Årets sexor började skolan hösten 2018. Det var året då Stormy Daniels avslöjade sin affär med dåvarande president Trump , Putin blev omvald som Rysslands president och Greta Thunberg inledde sina skolstrejker för klimatet. GDPR trädde ikraft och vår vokabulär utökades med nyord såsom flossa, flygskam och whataboutism.
Mycket är sig likt, men mycket har också förändrats. Och att vara förälder idag är knappast lättare än det var då.
Förutom barnen är därför gemenskapen mellan de vuxna och familjerna en viktig del av Hem och Skolas verksamhet. Att lära känna andra vuxna i samma situation. Att diskutera barnens mobilanvändning, sovtider och Whatsapp-grupper.
Att tillsammans få bedrövas över ”hur dåligt allt är”, för att sedan hitta ljusglimtarna, framtidstron och hoppet. Att städa undan popcorn efter ett lyckat disco. Att ge en kram till ett barn vars ballong har gått sönder.
Att ge av sin tid till egna – och andras – barn.
Det här gäller såklart inte bara Hem och Skola, utan all ideell föreningsverksamhet som arbetar för barn och unga. Något som i vår individcentrerade tid är viktigare än någonsin.
Om byn som behövs för att fostra ett barn inte finns, kan föreningarna hjälpa till att bygga den.
Att vara föreningsaktiv innebär ofta också att man får ta på sig roller som man troligen inte annars skulle hitta sig själv i. Postutdelarna i Pargas känner mig kanske som stadens godistant, efter att de under flera år fått bära hem tunga paket med snacks inför våra evenemang.
Föreningslivet kommer också med oväntade upplevelser. Som när vi köpte 680 Kinderägg i den lokala butiken inför ett samarbetsprojekt med den finska föräldraföreningen. Ett ägguppköp utan dess like och något som ingen av oss gjort tidigare. Snopet nog fick vi dessutom returnera äggen bara några dagar senare på grund av ”Kindergate”, när producenten drog tillbaka alla chokladägg just inför påsk.
Att vara föreningsaktiv tar tid, men belöningarna – både på det personliga och gemensamma planet – är ofta ovärderliga. Engagemanget ger en känsla av tillhörighet och syfte, där alla frivilligt är med och drar åt samma håll.
Och av erfarenhet vet jag att det är mycket enklare att se det roliga i att behöva packa in 680 chokladägg i bilen igen när man kan göra det tillsammans.
Så det är med ett litet sting av vemod jag blickar fram emot skolavslutningen i år. Minstingen växer upp och jag lämnar en värdefull gemenskap bakom mig. Men precis som kirskålen, som envisas med att återvända varje år, lär jag hitta nya sammanhang att storhandla ägg i.
Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.