Förflytta dig till innehållet

Kommunalpolitik är att agera i verkligheten

Jag ser Danmarks statsministers (socialdemokrat, kvinna) utspel häromsistens om noll asylsökande som ett uttryck för att man på riksnivå börjat ta det som sker på lokalnivå, kommunplanet, på allvar. Man har börjat tala om saker och ting med deras rätta namn.

Beslutsfattandet på riksnivå, alltså lagstiftandet och regerings- och ministeriearbetet, har i årtionden – både i Danmark och här hemma – styrts av vackra principer dikterade av FNs deklaration om mänskliga rättigheter, olika politiska ideal, de kristna idealen osv.

De besluten har ofta fattats på ett principiellt, högtravande plan. På Arkadiabacken (riksdagen) och vid Senatstorget (regeringen) är det lätt att odla en kultur av vackra ord och goda avsikter. Det låter bra i media, och man blir omvald.

På Arkadiabacken anläggs inga flyktingförläggningar, ej heller på Senatstorget eller i de grannskap där riksdagsledamöterna bor. Där är det lätt att glömma de praktiska problemen. Det är lätt att tala vackert om sådant som inte berör en själv konkret. Det är lätt att lagstiftningsvägen överlåta praktiskt ansvar på andra. Till exempel på de lokala beslutsfattarna, kommunerna.

Det är på det lokala planet man sedan får leva med de vackra besluten. Det är i kommunerna vi ska besluta om var flyktingförläggningar med mera placeras och hur de sköts. Det är här verkligheten kommer in.

Vi vanliga medborgare är inga helgon. Fastän vi kanske vet att vi väl egentligen borde, är det inte många av oss som vill ta emot otrevliga saker ’på vår bakgård’, i vårt grannskap. Inte många av oss vill ha ett fängelse, ett avfallsbränningsverk, en soptipp, en sprutbytesstation för narkomaner, ett hem för hemlösa alkoholister, en flyktingförläggning osv. i vårt nära grannskap.

Hur många av oss skulle förresten vara beredd att ta in en flykting i sitt gästrum? ”Va? Vad är det för en fråga?!?,” kan någon tycka. ”Det är väl för sjutton samhället som ska sköta sådant!”

Jo, ofta är det ju faktiskt samhället, kommunalpolitiken, som får axla det praktiska ansvaret för besluten på riksnivå. Därför behövs här klarsyn och erkännande av realiteter. Vi får inte blunda för verkligheten.

Det gjorde man länge i Danmark. Nu har en stor del av danskarna fått nog. En kvinnlig vänsterstatsminister har reagerat. En sådan som ännu för, säg, tio-tjugo år sedan högst sannolikt hade välkomnat asylsökandena.

Nu kan det låta som om min agenda handlade om bara invandring. Så är det inte. Men invandrarfrågan är ett konkret exempel på beslut som kräver vidare perspektiv och mera fördomsfrihet och realism, mindre idealism och tunnelseende.

På tal om konkret vill jag återknyta till en praktisk erfarenhet: För sådär tio år sedan hotades det svenskspråkiga skolväsendet i Åbo av en allvarlig omändring: vår självständiga svenskspråkiga skolförvaltning skulle bli en del av den finskspråkiga. En del av oss som då hade barn i skolan reagerade. Vi ordnade bl.a. en demonstration utanför stadsstyrelsens möteslokal, och vi fick så småningom, efter många telefonsamtal och lobbande, beslutsfattarna att inse att vi menade allvar. Vi fick på sikt hålla kvar vår svenskspråkiga skolförvaltning. (Och elevantalet i de svenskspråkiga skolornas har sedan dess vuxit, medan det tenderat minska i de finskspråkiga.)

Det enda parti som gav sitt stöd för vår aktion, alltså konkret stöd i praktiken, var SFP.

Jag ser SFP i Åbo som en praktiskt inriktad politisk grupp som jobbat effektivt för svenskspråkig kommunal service. Många av SFPs kandidater i Åbo är sådana jag själv litar på personligen. För att ta till ett amerikanskt uttryck: dem kan man tryggt köpa en begagnad bil av.

Magnus Gräsbeck

Obunden kristen vänsterman

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *