”Din pappa måste bort” – om hur vården haltar i dagens samhälle
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Din pappa kostar Pargas stad 1 000 euro per dag. Han måste bort härifrån!”
Jag har precis besökt min dödssjuka far på akutavdelningen, han var ledsen, jag blev ledsen och var fruktansvärt trött, hela hösten hade vi tömt föräldrarnas hus, ett hem de haft i 56 år. Själv har jag ännu flera timmars skrivarbete framför mig under kvällen.
”Din pappa måste bort!”.
Jag blir stum. Vänder och går ut i mörkret som knappt skingrats under dagen.
Pappa tillbringar hösten av och till på ÅUCS men vill hem. Det vill också personalen som helst ser att pappa ligger tyst i sin säng. Det vill inte han som hållit i gång hela sitt liv. Nu berättar han att han varit ute på sjukhusområdet (”ditåt gick jag!”) och det var så trevligt så. Den minnessjukas fantasi är fascinerande.
Nu borde pappa skötas av sin fru, 82 år, med hjärtflimmer och flyttbestyr. Tungt är ordet. Speciellt med en minnessjuk att ta hand om, en person som pratar och skrattar sig genom minnen i natten och sover i sin länstol på dagen. Mamma kämpar en vecka, sedan får pappa feber och åker till ÅUCS igen.
Visst förstår vi att vården inte kunde göra så mycket för honom, cancern gick inte att behandla och minnessjukdomen eskalerade. Värst var väl ändå att vi, hans anhöriga, förväntades veta vart vi skulle vända oss, vem vi skulle fråga, allt vi skulle ta reda på, själva. Det fanns inte tid i det läget att googla runt och flera av ”kontaktpersonerna” var omöjliga att få tag på. De som ringde till mamma pratade snabbt och otydligt och då man frågade vem hon talat med hade hon ingen aning, inte heller vad personen haft för ärende. Hon var för trött för att registrera något extra.
I mitten av december föll hon i sin lägenhet, av utmattning och dåligt allmäntillstånd, fick en fraktur på höften och måste sys med flera stygn i huvudet. Ambulans tillkallades men hon fick vänta tre (3!) timmar på att föras till akuten vid ÅUCS. Någon förklaring till varför hon tvingades ligga så länge på ett hårt golv då ingen vågade flytta på henne, har vi inte fått.
Det är förståeligt att avdelningar inte fylls och sängar gapar tomma i avsaknad av vårdpersonal. Men nu behövs drastiska åtgärder, unga som funderar på yrkesval behöver tro på vårdyrket som något de vill göra (glöm Florence Nightingale, hennes tid är förbi) och som de får vettig lön för, vårdyrket är tungt med skiftesarbete och stort ansvar. Nu kommer de stora åldersgrupperna in i åldringsvården, det behövs mera personal för att allt ska fungera. Att vårdarna nu fick ett lönelyft hjälper lite men det är nya vårdare som behövs, snabbt.
För det kan inte vara barnen i arbetsför ålder som ska köra slut på sig för att också sköta sina åldrande föräldrar. Många av oss försöker och gör så gott vi kan men vi vet att vi inte räcker till, på långt när.
Tanken att ålderstigna par ska sköta varandra i hemmet är förvisso vacker men för många en ren utopi, orken är inte längre samma som i yngre år. Har du försökt lyfta en mager åldring med fjädervikt? Lätt är det inte.
I mitten av november träffar vi avdelningsläkaren och -sköterskan i Pargas. Det är då vi får veta att det är vi som borde ordna plats åt pappa någon annanstans! Tack för den informationen, i det läget. Läkaren är vänlig och frågar om vi vill flytta pappa till den geriatriska avdelningen? Naturligtvis. Men det är tre månaders kö, inflikar sköterskan, underförstått: han lever inte så länge. Läkaren vidhåller att ansökan ska lämnas in.
Vi träffar dem en torsdag och följande måndag flyttas pappa till den nya avdelningen, vi är minst sagt förvånade.
Dessvärre (eller bättre?) tar han endast upp sin vårdplats i tre dagar, den 24 november somnar han in.
En person som hela sitt liv betalt skatt till Pargas stad, sällan tagit ut sjukdagar, haft anställda i sitt företag och verkligen ställt upp för lokalsamhället. Men när han kom till livets slutskede var han plötsligt en belastning, någon att göra sig av med: ”Din pappa måste bort!”
Han är borta nu.
Tack för kommentarer, vänliga ord och tankar om egna erfarenheter och iakttagelser. Detta är ju ett ämne som de flesta i något skede av livet kan relatera till och inte alltid så positivt. Tyvärr.
Jag vill förtydliga att min far förvisso även fick god vård, speciellt av sina egenvårdare på hvc som var empatiska och proffsiga. Han klagade ju aldrig själv, det var bara på ÅUCS som han kommenterade att ”flickorna har nog så bråttom här”. Lyckligtvis kände han inte själv till sin situation, att han sågs som en ”belastning” i vården, det var vi anhöriga som fick ta den biten, och det känns fortfarande tungt då vi diskuterar det inom familjen, bland släkt och vänner.
Men det här är troligen något vi kommer att få leva med och det lär knappast bli bättre tills jag och min man är i den åldern att vi behöver vård. Man får väl hoppas att det går snabbt när det väl är dags och att ingen inom vården hinner yttra orden: du måste bort.
Likadant I hela landet! Min makes kusin 87 år gammal sändes hem från rehab här I Kristinestad trots att hon ser bara med ena ögat och har svårt att gå ens med rollator! Bor ensam och 35 km till sjukhus och hjälp.
Hemskt att läsa om din pappa, men såhär är det i vårt lyckliga land, man ska inte bli gammal och sjuk.
Finns inte kapacitet att sköta åldringar, folk blir allt äldre ändå. Vet 100 åringar som bor ensamma hemma med hemvården som dyker upp ca tio minuter tre ggr/dag. Mycket kan hända under tiden. Men nog är det skamlöst att säja att någon ska bort. Min make, 70åring, fick höra av en läkare att han är en belastning för sjukvården. Har betalt skatt och jobbat hela livet och det är tacken!!!! Kan inte bli annat än förbannad!
Måste dela ditt inlägg på min sida för alla måste bli uppmärksamma på vad det är för land vi lever i!!!
Tack för vad du berättar. Många läsare känner igen din berättelse och andra liksom jag själv tänker att hur ska det bli sen då jag själv inte orkar mer. Vi skrev på namnlistor, vi ville ha kvar utrymmen för gamlingarna som inte längre klarar sig hemma utan tillsyn. Men förgäves. Allt skulle bli så bra. Man skulle satsa på hemvården. Vi blev intervjuade av ett företag. Själv svarade jag i en hel timme på frågor om min situation och min framtid som åldrande, Ingen rapport har vi sett. Intervjuarna hänvisade till uppdragsgivaren.
Idag skall man klara av en lång serie knapptryck på sin telefon för att komma fram till den siffra som lovar att man blir uppringd. Den dagen gör jag alltså inget annat utomhus. Det kommer ett samtal vid arbetsdagens slut. Nej, du kan inte få tid hos en läkare, vi har inga tider. Jag blir utfrågad om sånt som bör finnas i min journal, men mitt problem får jag inget svar på. Jag skall konsultera en läkare, så ringer jag i morgon säger hälsovårdaren. Jag blir faktiskt uppringd. Nu ska jag mäta mitt blodtryck morgon och kväll och komma till vårdcentralen och lämna in mina värden. Nej, det går inte att skicka dem elektroniskt. Jag tänker på alla de Excel-tabeller med grafer jag gett varje ny läkare varje år under de senaste 10 åren. De visar all samma sak. Men nu tar vi det via en vårdare igen en gång.
Jag vet redan hur följande steg ser ut. Medan jag skriver detta vill Bing (en artificiell intelligensfunktion i sökmotorn på datorn) att jag ska snacka med hen på nätet. Snart är det bara Oma olo som ställer diagnos. Då kommer jag att sakna vårdarens mänskliga röst som ville veta hur lång jag är och mycket jag väger då jag ville träffa en läkare.
Vart är vårt samhälle på väg?
Läser denna utmärkta och samtidigt fruktansvärda debattartikel i huvudstadsregionen. Stort varmt tack till Ann-Helen Berg som delade med sig den hemska erfarenheten. Många varma tankar till henne och familjen. Tyvärr är detta ingen ovanlig historia. Därför skall också ÅU få en eloge för att ha publicerat den. Det gör nämligen inte andra tidningar eller medier. Kan inte förstå varför? Upplever man inte detta som samhälleligt viktigt? Situationen inom vården är nämligen ohållbar och bara den som vet exakt nästa steg och uppför sig framfusigt har en liten chans. Har själv jobbat med min pappas fall i år för att se på vilka alla nivåer det brister när man gör anmärkning och klagomål. Kan nu säga att det brister på alla nivåer och de myndigheter som borde bevaka sjukvården sätter verkligen inte ett strå i kors. Den som vill höra ett föredrag jag höll på vårddagarna i höstas har länken här
https://youtu.be/M5bFF6xwTFc
Ungefär vid 22 minuter berättar jag om ett annat fall som verkligen inte är en unik händelse (med språkaspekt) utan så som det fungerar i detta nu. För läkarna är det en skyddad arbetsplats och för patienterna livsfarligt!
En av de måst angelägna saker som kan tänkas just nu och mycket bra skrivning om det via egen erfarenhet. Någonting måste ju kunnas göras åt situationen, har vi(samhället) blivit alldeles handikappade i att åtgärda såna saker, som enligt precis alla står fel till i det samhälle, som vi har byggt upp? Hur kan det vara möjligt? Hur kan sånt här tänkas axlas av individen, just så här svåra saker behövs samhället till. En hundra människors eller tusen människors population skulle klara av det bättre, nämligen att hjälpa varandra och ha specialiserat folk färdigt, enligt åtminstone min mening så har en betydligt större population hur mycket som helst bättre möjligheter att klara av det ännu så mycket bättre. Att ha tillräckligt folk med de rätta färdigheterna. Men nej. Nånting ligger tyvärr mycket fel till. Ändå med hopp om en bättre framtid, om de rätta besluten görs och verkställs – utan invändningar, det finns inget utrymme för såna längre.
Gör ont att läsa om din pappa. Men det finns också solskenshistorier. Min mamma fick strålande vård sitt sista halvår i livet. Krafterna sinade småningom men med järnvilja och envishet kämpade hon på hemma. Eftersom hon emellanåt behövde få komma på sjukhusvård hade hon en ”permanent” plats på en palliativ avdelning. Dit åkte hon vid behov, fick vård och då krafterna återkom åkte hon hem igen. Såhär sågade vi på tills hon tog sin sista resa. Det var ett ypperligt system, tryggt för henne och för familjen. Vi fick hjälp på kort varsel och hon levde i trygg förvissning om att det fanns snabb hjälp att få då det behövdes.
Jag är djupt berörd av din berättelse. Har genomgått samma med konsekvenser ännu 4 år efter mammas bortgång.
Men snälla nån! Vad detta gör mej ledsen, för Er egna, men också för alla dem som har gått, och som bäst går, igenom motsvarande situation. Så här får det inte gå till. När livet tagit slut, får man ingen andra chans att göra om och göra bättre.
Vad svarar Pargas och Varha?