Skoltryggheten förbättras endast genom att åtgärda grundorsakerna till otryggheten
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Skolfred och skolsäkerhet berör oss alla. Man bör fästa uppmärksamhet vid de faktorer som ligger bakom skolskjutningarna. Det är häpnadsväckande att bakgrunden till skolskjutningarna förvånansvärt ofta är den kränkande behandling, ensamhet och utestängning som förövaren upplever.
Enligt en undersökning (Leary, Kowalski & Smith, 2003) hade 13 av 15 amerikanska skolskyttar upplevt sig avvisade av samhället, känt av social utestängning eller annan sorts kränkande behandlingar. Motivet för många var just att de upplevde att andra behandlade dem orättvist, varit kränkande, lämnade dem ensamma eller hindrade dem helt och hållet från att synas. Samma resultat finns i en finländsk undersökning om skolskjutningen i Jokela.
Det räcker inte att vi ser till att det finns hobbyer, skolhälsovård, kuratorer, psykologer eller mentalvårdstjänster. En viktig nyckel till förändring är att fostra barn och unga till en sådan gemenskap där ingen lämnas utanför eller ensam eller mobbas – både i hemmen, i dagvården, i skolan och senare i arbetsgemenskapen.
Att bli utesluten ur samhället, ostracism, orsakar stor mänsklig smärta, hotar känslan av samhörighet, självkänslan och att man har någon betydelse. När sådana känslor drar ut på tiden kan de leda till isolering, depression, handlingsförlamning och hopplöshet. I slutändan kan det till och med påverka vår inre trygghet, eftersom den som stängs ute från samhället löper särskilt stor risk för radikalisering och att ta till extrema handlingar.
Förutom att mobbning och våld i skolan förebyggs bör särskild uppmärksamhet fästas vid att råda bot på ostracism, alltså utanförskapet i det finländska samhället. Samhörigheten bör stärkas.
Många olika åtgärder behövs, men ett sätt är till exempel att öka mängden undervisning i emotionella färdigheter och interaktiva färdigheter i läroplanerna för småbarnspedagogiken och skolorna för att barn och unga ska utvecklas till empatiska vuxna som tar andra människor i beaktande.
Enligt WHO:s utredning har redan flera länder utarbetat ett nationellt åtgärdsprogram för att minska på ensamheten och stärka gemenskapen. Det behövs både gemensamma samhälleliga åtgärder och åtgärder för att stärka funktionaliteten på individnivå för att uppnå en större samhällelig gemenskap.
Här i Finland utarbetar vi motsvarande rekommendationer i riksdagens (informella) arbetsgrupp för att minska ensamhet och ostracism, utanförskap, i Finland tillsammans med ministerier, experter och andra aktörer.
Jag hoppas att vår arbetsgrupps arbete, när det blir klart, blir en del av de officiella handlingsplanerna i hela det finländska samhället så att en stärkt gemenskap och minskad ensamhet gradvis börjar synas i varje finländares vardag i form av ett bättre välmående.
Här kan du läsa fler kolumner av Eeva-Johanna Eloranta.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.