”Politiska strejker har inte varit ett problem i Finland förrän regeringen gjorde dem till ett problem”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hamnar står stilla och ekonomin lider dessa dagar. Vi politiker strider om huruvida strejkerna beror på facket eller regeringen. Jag argumenterar för det senare, men i vilket fall som helst är det hög tid att lägga prestigen åt sidan och söka lösningar tillsammans.
Det går att försjunka i enskilda frågor, från begränsad strejkrätt till sämre arbetslöshetsersättning, från att det blir lättare att säga upp folk till den där första sjukdagen utan lön. Det avgörande denna period är ändå helheten. I den ingår inga element som stärker arbetstagarsidan, inte ens trots att sådana har gett positiva effekter i övriga Norden och skulle kunna öppna det låsta läget.
Om höger regeringens envishet håller i sig och den tänker utnyttja sitt momentum maximalt blir prislappen hög både på kort och lång sikt. Regeringen påstår sig blicka mot Sverige, men gör allting så osvenskt det bara är möjligt. Istället för förhandlingar och överenskommelser som skapar tillit sås nu splittring.
En sak är säker: om regeringen inte hade en historiskt ensidig arbetsmarknadspolitik skulle vi inte vara i den här situationen. En del säger att de pågående strejkerna är ett bevis på att strejkrätten måste begränsas, men politiska strejker har inte varit ett problem i Finland förrän regeringen gjorde dem till ett problem.
Det är viktigt att komma ihåg att det som sker nu från regeringens sida är helt exceptionellt. Finlands variant av den nordiska modellen har ofta byggt på ett trepartssamarbete mellan arbetsmarknadsparterna och staten. Att regeringen blandar sig i på detta sätt är ett undantag.
Regeringen Sipilä endast hotade med att köra igenom så kallade ”tvångslagar” om arbetsmarknadsparterna inte kunde enas om en kompromiss. Facket gick sedan med långa tänder med på ett konkurrenskraftsavtal.
Det så kallade kiky-avtalet förlängde arbetstiden, höjde arbetstagarnas socialskyddsavgifter och tillfälligt fråntog offentligt anställda nästan en tredjedel av semesterpenningen. Kompromissviljan har alltså bevisligen funnits och finns – se bara på fackets kompromissförslag förra veckan. Men det som till och med under Sipiläs regering var ett hot är den självklara vägen framåt för Orpos regering.
Arbetsminister Satonen säger att facket hörs i arbetsgrupper och får ge utlåtanden. Det som regeringen vägrar inse, eller gå med på, är att sökande av lösningar måste gälla helheten, inte bara detaljer i olika ändringar skilt för sig.
Skillnaden mellan att ge utlåtanden och att förhandla är att du i utlåtanden säger vad du tycker (vilket regeringen i fallet med facket i stort ignorerar) om en enskild sak i taget medan du i förhandlingar både påverkar och låter dig påverkas och säger vad du går med på vad gäller helheten.
Förra veckan träffade statsministern och arbetsministern arbetsmarknadsparterna för att diskutera lönemodellen kallad “exportmodellen” som befaras sätta kvinnodominerade branscher i en evig lönegrop.
Facket ville diskutera även övriga reformer, men det gick Orpo inte med på. Med den inställningen lär dödläget fortsätta problematiskt länge.
I riksdagens remissdebatten om begränsningar av strejkrätten sade SFP:s Anders Norrback att politiska strejker inte hör hemma i en mogen demokrati. Jag håller inte med.
Om en mogen demokrati börjar avveckla dessa rättigheter så riskerar mognad övergå i förruttning. Vi borde istället importera de element från svenskt arbetsliv som förebygger tvister och konflikter.
Varthän, Finland?
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.
Johan Kvarnström
”Politiska strejker har inte varit ett problem i Finland förrän regeringen gjorde dem till ett problem”
—-》
’Politiska strejker har inte varit ett problem i Finland förrän fackföreningen tillsammans med oppositionen gjorde dem till ett vapen.’