Inbäddad i en minimal fettpartikel
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag skriver detta har hon just fått vaccinet, mitt barns gammelmormor Jeanette, 93 år. Förra våren stängde pandemin dörrarna till hemmet där hon bor och idag fick hon sin första vaccindos.
Att vara mer eller mindre isolerad när ens välmående är starkt beroende av en social tillvaro gör att tio månader känns som en mycket lång tid. Men när det gäller utvecklingen av vaccin är det inte mycket tid alls. Det handlar dessutom om vaccin mot ett virus som var helt nytt på världskartan för drygt ett år sedan.
Jag kan alltså inte låta bli att lägga havstemat åt sidan för att i denna kolumn istället fokusera på det enorma framsteg den genetiska vaccinutvecklingen utgör, samt vetenskapen och vetenskapsförhållandena som ligger bakom.
Våra vacciner har nämligen inte ändrats speciellt mycket under de senaste 150–200 åren. Visst har de utvecklats och blivit både säkrare och effektivare, men grundprincipen har varit den samma – med hjälp av försvagade eller inaktiverade virus skapas en immunrespons i kroppen utan att orsaka sjukdom. På så vis tränas vårt immunförsvar och det hjälper kroppen att försvara sig mot levande, aktiva virus i framtiden.
Tyvärr är många delar av den klassiska vaccinproduktionen både omständliga och tidskrävande. Det gör, till exempel, att vi långt på förhand måste välja vilka virusstammar som ska ingå i säsongens influensavaccin. Råkar vi välja en stam som inte sprids särskilt mycket denna säsong så har vi inte möjlighet att gå tillbaka och göra om vaccinet. Därför kan också influensavaccinens effektivitet ligga runt 60%.
Bland de nyligen utvecklade vaccinerna mot Covid-19 har effektiviteten angetts vara så hög som 95%, dvs. 95 av 100 vaccinerade utvecklar ett effektivt skydd mot sjukdomen.
Det fantastiska med vaccinerna mot Covid-19 är att de är RNA-vacciner. RNA-vacciner innehåller mRNA, också kallat budbärar-RNA. mRNA är den molekyl som tar information från DNA i cellens kärna och för det till rätt ställe i cellen så att proteiner kan byggas upp.
Vaccinerna (som i övrigt består av vatten, salter och socker) funkar så här: Inbäddad i en minimal fettpartikel anländer mRNA i kroppen med instruktioner att bygga upp en del av det så kallade spikprotein som är kännetecknande för coronaviruset och pryder dess yta. Det är precis det spikprotein som viruset använder sig av för att ta sig in i våra celler. Vaccinet får alltså våra egna celler att börja producera delar av virusets spikprotein.
Immunförsvaret reagerar på det främmande proteinet och skapar en beredskap för att klara av virus med den här typen av protein på ytan. RNA-vacciner betyder alltså att vi inte behöver föra in försvagade virus, eller ens delar av virus, utan vi kan be vår egen kropp tillverka ofarliga proteiner som sen blir avgörande för vårt immunförsvar. En annan fördel är att mRNA-molekylerna inte kan inkorporeras i cellens arvsmassa utan bryts snabbt ner i kroppen. En fördel som samtidigt är en utmaning – transporten och förvaringen av RNA-vaccinerna är krävande.
Så, hur kommer det sig att RNA-vaccinerna utvecklats just nu? Grundprincipen har faktiskt varit känd och under arbete sen 1990-talet, med stora framsteg under 2000-talet. Det är med andra ord fråga om vetenskaplig grundforskning – ett långvarigt arbete – som forskarna nu tagit avstamp från.
En av nycklarna till de snabba framstegen vi nu ser är naturligtvis det akuta behovet på global nivå, men också den vetenskapliga öppenheten. Kinesiska forskare kartlade virusets genetiska uppbyggnad och delade öppet med sig av informationen redan i januari förra året. Bara fyra dagar efter att de erhållit virusets genomsekvens hade företaget Moderna identifierat mekanismen för hur vaccinet skulle gå tillväga med hjälp av spikproteinet.
Framtiden för RNA-vacciner och en genom-styrd vaccinutveckling ser alltså ljus ut. Möjligheten till snabb utveckling och anpassningsbara lösningar ger en avsevärt större flexibilitet än med många traditionella vacciner, och det pratas redan om en revolution där siktet är inställt på till exempel HIV, malaria och multipel skleros.
Även om det är en lång väg innan vi kommer dithän så innebär vaccinerna ett stort steg framåt för att vända pandemins framfart och effekter. Och om det betyder att gammelmormor Jeanette inte behöver planera underground-evenemang på hemmet, utan igen kan fritt umgås med familj, vänner och bekanta, så är det väldigt fint.
“Vårt hav i förändring” är en serie kolumner skrivna av forskare i Miljö- och marinbiologi, samt profileringsområdet Havet, vid Åbo Akademi. I texterna beskrivs hur Östersjön och livet i havet fungerar och förändras, vad vi kan göra, och vad som redan görs, för ett friskare hav.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.