Förstånd att förvalta frivillighet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag tillbringar en stor del av sommaren i min farfars hus i Terjärv i Norra svenska Österbotten.
Huset ligger några meter från den livligt trafikerade landsvägen, något som både hörs, syns och känns av i fönstrens fladdrande jalusier.
Utsikten från köksfönstret är en film på repeat där långtradare, bilar och en och annan motorcykel agerar förbipasserande statister.
Vid månadsskiftet juni–juli händer något. Dramaturgin förblir oförändrad men trafikmängden når oanade höjder och nya huvudrollsinnehavare äntrar scenen.
En oändlig kedja av husbilar och husvagnar passerar revy.
Slutdestinationen är gammallaestadianernas sommarmöte, vilket innebär att karavanen om några dagar – när festen är över – gör reträtt i motsatt riktning.
Deras antal är sanslöst, men så lär också enligt uppgift 85 000 personer samlas till stormöte.
Det är nästan ett halvt Åbo.
Först i efterhand slås jag av insikten att en handfull av Evangelisk-lutherska kyrkans väckelserörelser denna sommar firar sina respektive sommarfester inom en radie av knappa hundra kilometer från just Terjärv.
Att Terjärv i den bemärkelsen befinner sig i händelsernas centrum är en händelse som ser ut som en tanke. För stunden slår jag den ändå ur hågen.
I stället låter jag en konkurrerande tanke ta fäste, en tanke som händelsen också gett upphov till, och som kretsar kring det enorma maskineri som år efter år mobiliseras för att ro i hamn sammankomster av nämnda slag.
Ett maskineri som dessutom till sin merpart är uppbyggt av frivilliga och volontärer; planeringskommittémedlemmar, bespisningsansvariga, parkeringsvakter, predikanter, förebedjare, musikanter och en lång räcka andra medhjälpare.
Vilka är de yttre eller inre motiv som förmår alla dessa att ge av sin tid, sina resurser och sina krafter? Jag kan bara spekulera och delvis idka introspektion.
För några är det antagligen tradition och ohejdad vana, för andra en möjlighet att återgälda det goda de själva fått ta emot.
Någon kanske söker den känsla av gemenskap och samhörighet som arbetet medför, medan ytterligare någon annan efterlever bibliska principer om givmildhet, frikostighet, kärlek till nästan och missionsbefallning.
Framför allt tror jag att många drivs av en tro på att de genom sin insats och medverkan får vara med om och bidra till något större – det som på kyrkospråk kunde kallas för Guds rikes utbredande – och en därmed förknippad förvissning om att deras insats spelar roll och gör gott.
Samt att detta goda inte enbart – eller ens primärt – gynnar dem själva utan framför allt länder andra till välsignelse och glädje.
I den mån så är fallet är det en drivkraft som heter duga, och som många sekulära organisationer och föreningar säkert gärna skulle förvalta.
I en tid när få människor är villiga till obetald eller ersättningslös uppoffring och ansträngning framstår den frivillighet som kristna samfund och kyrkor i regel har tillgång till som en ovärderlig skatt – även om de knappast alltid har förstått eller förstår det själva.
Ovärderlig är också precis vad den är. Ur världsligt perspektiv hänger dessa samfunds och kyrkors överlevnad på om de inser detta faktum i tid.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.