ÅU 14.10.2019 05:00

”Lägg varan på packningsytan! Lägg varan på packningsytan! Lägg varan på packningsytan!”
Jag har tryckt på knappen för svensk service i livsmedelsaffärens automatkassa och står och fumlar med en påse vetemjöl framför kassans streckkodsläsare. Den automatiska kvinnorösten är inte alls nöjd med vad jag gör, utan skriker ut sin uppmaning gång på gång så att det ekar över hela affären. Det känns som om alla i affären stannar upp och blänger stint på den svensktalande kunden som har svårt att hitta streckkoden.
Till automatkassans försvar kan man åtminstone säga att den talar korrekt svenska. Intonationen är märklig, men ordvalen och grammatiken är okej. Det är minsann inte alltid fallet när man trycker på knappen för svensk service.
Vi lever i ett självbetjänings- och dokumentationssamhälle där vi själva förväntas sköta funktioner som tidigare hanterades av proffs, sköttes muntligt eller kanske inte ens fanns.
Ju fler vardagliga funktioner som digitaliseras, desto oftare ställs en vanlig medborgare inför förproducerad text som kräver någon form av reaktion. En personuppgiftsblankett, en låneautomat, ett elektroniskt recept, en kundenkät, en skattedeklaration. Nästan lika ofta ställs en vanlig svenskspråkig medborgare i Finland inför det strategiska valet mellan en svensk eller en finsk språkversion av informationen på skärmen.
Det är ett val som alltför ofta känns som ett lotteri. Välj ”svenska” och utgången är oviss.
Har du tur kommer du till en tjänst som fungerar alldeles utmärkt på alla språk. Lyckligtvis gäller det här ännu för många myndigheter, banker och affärskedjor med en bred kundkrets.
Har du otur kan du råka ut för något av följande: En blank sida. En text som på ytan ser korrekt ut, men som vid närmare påseende är flera år föråldrad. En svensk översättning som är så undermålig att den är svår att förstå utan tillgång till den finskspråkiga förlagan. Hur ska en vanlig medborgare veta vilket alternativ som behagar dyka upp den här gången?
I muntlig kommunikation ansikte mot ansikte är språkriktighet sällan det viktigaste. Om attityden är rätt kan det som uttrycks språkligt klumpigt kompenseras med tilläggsfrågor, icke-verbal kommunikation och förklarande ord på något annat språk som båda förstår. Det samma gäller skriftlig kommunikation där både avsändaren och mottagaren har ett namn, den tål också en hel del språkfel utan att folk blir frustrerade.
Men när en anonym text på en skärm eller en blankett vill få folk att göra något, borde språket vara korrekt och trovärdigt. Ett minimikrav är att det ska gå att förstå instruktionerna utan att snegla på den finska versionen. Ett fullt rimligt tilläggskrav är att texten ska vara så pass korrekt och välformulerad att den som läser inte sliter sitt hår av irritation, som jag själv gjorde när jag nyligen fyllde i den svenskspråkiga versionen av en enkät om utebaden i Åbo och möttes av svarsalternativen (sic!) ”Jätte dålight”, ”Dålight” och ”Varken eller mitte emellan”.
Det blir nämligen en ond cirkel. Varje erfarenhet av att den svenska versionen av en digital tjänst är obegriplig och bara gör en irriterad, sänker tröskeln för att välja den finskspråkiga versionen direkt. De flesta av oss vill ju bara uträtta sitt ärende, skicka iväg sin blankett eller betala sina varor. Men ju färre som använder den svenskspråkiga versionen, desto mindre resurser sätter myndigheter och företag på att upprätthålla den. För oss som klarar båda språken är det kanske en världslig sak, men för dem som inte kan finska så bra och för svenskan som offentligt språk är det en trist utveckling.
Siv Sandberg
ÅA-forskare i offentlig förvaltning
 

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln