Val i mikrokosmos
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under ett av mina uppdrag som kommunindelningsutredare på Åland formulerade jag en plan B för mitt liv: Jag ska bli centralvalnämndsordförande på Sottunga.
Bakgrunden var en diskussion om hur det går att upprätthålla ett formellt politiskt system i en kommun med färre än hundra invånare – sedan dess har kommunens befolkning ökat en aning.
Jo, det gick någorlunda, men när en stor del av kommuninvånarna är engagerade i förtroendeuppdrag är det inte så lätt att få ihop till en centralvalnämnd, där förutsättningen är att medlemmarna inte har familjeband till någon som kandiderar.
Därifrån kom idén till min lättsamma B-plan, som jag återkallat i minnet när jag förberett mig för att kommentera lagtings- och kommunalvalet på Åland den 15 oktober.
Som politiska mikrokosmos är de åländska kommunerna speciella. I den offentliga diskussionen förekommer två ytterlighetsbilder av hurudana kommunerna är: en starkt romantiserande och en nedlåtande kritisk.
Jag har arbetat för mycket med frågan för att köpa någondera versionen.
Min respekt för alla som ställer upp som förtroendevalda, under förutsättningar som ibland är ogynnsamma, är hur som helst grundmurad.
De 16 kommunalvalen på Åland kan på ytan förefalla ganska likadana, men kandidatnomineringen inför årets val visar att det finns grundläggande skillnader i de politiska strukturerna mellan olika kommuner.
Bakom minskningen av det totala antalet kommunalvalskandidater, från 513 i föregående val till 458 i årets val, finns olika verkligheter.
I tre kommuner, Eckerö, Lumparland och Sund, ökade antalet kandidater något jämfört med 2019.
En särskilt markant minskning av antalet kommunalvalskandidater har skett i medelstora kommuner som Finström och Lemland.
Den partipolitiska strukturen i kommunerna skiljer sig åt. I sju kommuner (Brändö, Föglö, Kumlinge, Kökar, Lumparland står samtliga kandidater på en samlingslista.
I sex kommuner (Finström, Hammarland, Jomala, Lemland, Mariehamn och Saltvik) följer kandidatnomineringen partipolitiska skiljelinjer.
Tre kommuner (Eckerö, Geta och Sund), representerar en mellanmodell med både partilistor och valmansföreningar.
I kommuner som Hammarland, Sund och Eckerö är kommunalpolitiken en manlig syssla, med över 70 procent män bland kandidaterna, medan könsfördelningen är jämn till exempel i Lemland och Lumparland.
Det som är tyst kunskap, men inte går att utläsa av kandidatnomineringen, är de betydande skillnaderna i politisk kultur mellan kommunerna: synen på pengar, förhållningssättet till landskapsregeringen, varför konflikter uppstår och hur de löses.
I informella samtal med kommunala företrädare är det ofta de här faktorerna som lyfts upp som hinder för utvidgat samarbete eller samgång med en grannkommun.
Trots att de allra minsta kommunerna i flera avseenden påminner om ideella föreningar, där alla drar sitt strå till stacken är det viktigt att komma ihåg att också de är offentliga myndigheter som ska tillämpa en allt mer komplex lagstiftning.
De beslut om vindkraftsetablering som en del kommuner på Åland kan stå inför inom några år illustrerar väl de krav som ställs på beslutsfattare i en modern kommun: Politikerna måste klara av att processa stora mängder komplicerad information och bilda sig en uppfattning.
De måste ge ramarna för att bereda och verkställa konkreta beslut om planer och skatter.
De behöver kunna förhålla sig till en fråga där åsikterna går starkt isär, utan att konflikten lamslår kommunens organisation i övrigt.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.