Övergången från studentliv till arbetsliv – varför är den så svår?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som snart utexaminerad universitetsstudent känns övergången mellan studentliv och arbetslivet vara överraskande svår. Jag försöker finslipa min avhandling och njuta av mina sista månader som student, men jag behöver söka lämpliga jobb samtidigt. Stora livsomställningar är förvirrande, men jag anser att det finns många praktiska besvärligheter som gör det alltför svårt att börja arbetslivet.
Numera finns det många webbsidor där lediga arbetsplatser publiceras. Det är förvirrande och det tar onödigt mycket tid att följa annonser på flera sidor. Å andra sidan vill man inte missa någon annons om en ledig plats.
Dessutom är annonserna ofta på engelska. I ett internationellt samhälle är det förståeligt, men det är besvärligt att förstå engelska yrkestitlar eller veta vilka engelska ord jag borde använda för att leta efter sådana yrken som jag är intresserad av.
Man utexamineras dock inte som någon konkret yrkesbenämning från alla (hög)skolor och utbildningen kan tillämpas på flera arbetsområden. I detta fall behöver studenten reflektera över vad hen verkligen vill göra och vilken yrkessektor man vill jobba inom för att kunna navigera på arbetsmarknaden och välja en karriär som passar hens intressen och färdigheter.
Studenten måste alltså skapa en tydlig karriäridentitet som motsvarar hens värderingar och mål gällande hens blivande karriär.
Även om studenten gillar sitt studieämne, kan arbetslivet inom samma tema känns avlägset. Det är vanligt att misstro egen kompetens när man söker jobb som motsvarar utbildningen. Om studenten aldrig blir vald till tjänsten fastän hen aktivt försöker söka jobb, kan det vara utmattande och påverka självförtroende negativt.
Ifall man gör något arbete, som inte egentligen motsvarar utbildningen, kan det bli ännu svårare att gå ut i det typiska arbetsfält som hör till utbildningen. Det verkar också vara så att exempelvis erfarenhet från frivilligarbete inte uppskattas på arbetsmarknaden.
Den som söker arbete borde ha erfarenhet inom den aktuella branschen trots att exempelvis det att vara aktiv i en ämnesförening under studierna kan passa den studerandes tidtabell och dessutom vara otroligt lärorikt.
Studenten kan lära sig mycket bland annat om att leda och delta i grupparbete, att bilda nätverk samt om hur en registrerad förening fungerar. Men fattar ingen annan än studenter hur viktigt arbete de aktiva medlemmarna i en studentförening gör?
Rekryteringsprocessen är inte lätt för arbetsgivare heller. Eftersom processen ofta är elektronisk och därmed någorlunda lätt att ta del av är det möjligt att hundratals kandidater har sökt samma tjänst. Därmed är processen tidskrävande. Att försöka hitta de potentiella nya medarbetarna är också utmanande om kandidaterna har skickat otydliga eller ofullständiga arbetsansökningar. Att få omfattande handledning i att söka jobb till exempel från skolor vore viktigt.
Ännu vet jag inte hur jag kunde underlätta situationen för mig själv. Jag hoppas att jag kan ge tips till yngre generationer efter jag har börjat i arbetslivet. Eller är vi finländare inte tillräckligt yrkesorienterade och fokuserar därmed vi inte på att göra övergången från studentlivet till arbetslivet så lätt som möjligt? Kan det förklara bristen på förmågan att gå ut i samt anpassa sig till i arbetslivet efter formell utbildning?
Här kan du läsa fler kolumner av Veera Puustelli.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.