Förflytta dig till innehållet

Krönika: En svampoholists bekännelser

Artikelförfattaren med byte. Stensoppar är godare ju mindre de är. Men de är roligare ju större de är. Foto: Markus Heikkilä


En famn full med svamp – det var då jag visste att jag hade problem. Hade det varit en helt vanlig tur i svampskogen hade jag kanske missat varningssignalerna, men nu var jag på väg hem från jobbet. Med cykel.
När jag cyklade över det stora grönområdet längs ån, som skiljer min del av Åbo från centrum, såg jag något vitt sticka upp i det långa gräset i en glänta. Det var bara att tvärnita, något som ledde till en lite skamsen ursäkt åt den bakomvarande cyklisten som inte hade lika effektiva svampögon – och därmed höll på att köra in i mig.
Men det var värt ursäkten, för där i gräset växte det som jag trott mig se – fjällig bläcksvamp. Tiotals finfina exemplar av denna trevliga svamp. De flesta dessutom i ypperligt skick, något som är rätt så ovanligt med en svampsort som tenderar att bli dålig redan om man gäspar lite för länge innan man plockar den.
Där stod jag då och funderade. Jag hade förstås varken korg eller svampkniv med till jobbet – så långt ner i träsket har jag ännu inte gått – så jag var tvungen att lösa transporten på annat sätt. Att lämna kvar de vita, små och fjälliga krabaterna fanns inte på kartan!
Det fick bli den gamla hederliga stapla och balansera-metoden, där svamparnas hattar hakade i varandra och gav varandra stöd för att inte falla ur mitt händiga grepp.
Svampfötterna stack åt alla håll i min inte så välstrukturerade svamphög. Det var ingen vacker syn, men ett tjugotal svampar satt i alla fall hyfsat tryggt mellan min arm och min överkropp när jag var klar. Sedan försökte jag med smidigheten hos en ettåring ta mig upp på cykeln igen utan att mosa hela lasset och lyckades faktiskt något sånär.

”Det var ingen vacker syn, men
ett tjugotal svampar satt i alla fall
hyfsat tryggt mellan min arm och
min överkropp när jag var klar.”

Vägen hem renderade i en hel del blickar där jag kom cyklandes jobbklädd med en hög med svampfötter utstickande ur armhålan. Väl hemma skakade grannarna bara på huvudet – de börjar bli vana – medan min frus rullande ögon gav ett budskap som inte gick att ta miste på. ”Du har problem”, sa blicken.
Och det insåg jag ju själv. Hyfsat stora problem, rentav. Svampfamnen var inte det enda tecknet och långt ifrån det första.
Någonstans borde det kanske ha ringt en klocka redan när jag tog på mig mörka kläder i skymningen för att smyga in på grannens tomt och plocka de snöbollschampinjoner som ploppat upp där.
Kanske borde jag ha förstått att jag har problem när jag begärde GPS-koordinater av en fullständig främling på Facebook för att hitta mina första rödgula trumpetsvampar.
Klockan borde åtminstone har darrat till de gånger jag suttit framför datorn och med hjälp av satellitvyn på Google maps kartlagt möjliga svampskogar i närområdet. Närområdet är i detta fall inom 40 kilometer. Eller när jag sätter nästan en timme om dagen för att kolla på inlägg av andra svampplockare på Facebook, för att se om jag lyckas artbestämma deras svamp.
Den största varningssignalen är kanske ändå att jag inte kan bada bastu mellan slutet av augusti och mitten av november. Vår bastu har nämligen fel på termostaten på värmeelementet, och håller en konstant temperatur av 35 grader. 35 grader är också händelsevis den perfekta temperaturen att torka svamp i. Så varför lägga dyra pengar på en svamptork när jag lika gärna kan breda ut all svamp jag plockar på bastulaven och låta dem torka? Tack, universum!
Det hela blir inte bättre av att jag aldrig tycks nöja mig med det jag kan och vet. Jag vill alltid hitta nya svampar, nya smaker och lära mig nya växtplatser.
När jag gick igenom min svampbok och kryssade i vilka svampar jag hittat (ytterligare ett symptom på min galenskap?) insåg jag att jag vid det här laget har plockat och smakat 35 olika matsvampar – men räcker det? Inte då.
Ytterligare 25 sorter väntar på plockning bara jag hittar dem. Utöver det har jag en lista på drygt tio matsvampar som jag vill lära mig känna igen.
Men ser man till den positiva delen av det här beroendet, så fyller det i alla fall skafferiet. Istället för att bara hålla mig till kantareller och karljohan så har svampar som rimskivling, sotvaxing och svavelticka svävat upp som mina nya favoriter. Jag torkar, syltar, långsteker och fryser in svamp och har börjat snegla på inläggningsmetoder som saltning och syrning.
Vad blir då slutsatsen av det här? Har jag ett problem? Eller är jag fullständigt normal i mitt beroende? Där har jag något att fundera på i helgen när jag kör 50 kilometer för att förhoppningsvis hitta min första stolta fjällskivling. Jag har hittat ett lovande ställe…
 
Läs också: Gruppen Svamp-klapp ger dig råd när du utforskar svamp

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *