ÅU 05.02.2020 05:05

”Oi, maamme Some, synnin maa”, sjunger jag, lite på prov. Man råddar med vokalerna, landet blir ett helt annat. Vårt land liknar inte heller mycket det som Runeberg skrev sången till. Men en sak är kanske gemensam: oron för framtiden.
Har lovat mig själv att sjunga ”Vårt land” bara om jag känner mig bekväm i kontexten där den tas upp. Ibland är jag tyst. Jag har också papper på att jag ingen sångare är, och jag tycker att det är Runebergs fel. Och Pacius fel, för han tonsatte inte bara ”Vårt land” utan också ”Till en fågel”, som var vår provsångssång.
Jag hann bara till ”Jag hör din röst var må-hårr-gån,” som sitter ganska fort i första strofen, så hade jag sex i sång för resten av skoltiden och platsen i skolkören där det inte gjorde någonting hur man lät.
Ett år satt jag av alla övningarna, men när kören ställdes upp på skolavslutningen gapade min och kompisens platser tomma. Vår sånglärare och dirigent tänkte väl att det var som att desertera från fronten, men han fick inte längre tag på oss, för det var sommarlov.
Det var ”Finlandia” vi skulle sjunga, en sång som vissa velat rösta fram som nationalhymn. Men nationalhymner kommer inte till genom omröstningsprocedurer. Det är mycket som inte ska komma till genom spontan omröstning.
Nu läser jag, Runebergsdagen till ära, hela dikten som heter ”Vårt Land”, jag vill leta konkret relevans för dagen, för min tid. Första versen kan jag utantill sen länge. Men som barn kände jag inte igen landet som skissades. Höjder och dalar? Var, var? Jag levde på en österbottnisk slätt.
Strof två: ”Vårt land är fattigt, ska så bli, för den, som guld begär. En främling far oss stolt förbi … ” Nu är Finland ett eldorado för internationella riskkapitalbolag i den så kallade omsorgsbranschen. Runeberg skulle ha föraktat ert förakt för de människor som blivit offer för ert vinstbegär, det vågar jag tro! Men ni vet inte ens vem han är!
Strof tre handlar om potentiella kolsänkor (skogen!) och strof fyra förutspådde lite vagt Sipiläregeringens tilläggstimmar för konkurrenskraften. Fem och sex rör vid den finländska förtjusningen i krigsskildringar. Kanske vi har Runeberg att tacka för nyfilmatiseringarna av ”Okänd soldat” – nu har vi fler än vi behöver.
De två följande stroferna har sitt motstycke i slowteves skildringar av Finland från luften, dem tyckte jag mycket om. Nionde strofen brukade min pappa deklamera i badrummet som gav ett fint kakeleko åt det ellaeronendramatiska ”Och fördes vi att bo i glans, bland guldmoln i det blå …”
Nästsista strofen: ”[O land!] Var för din fattigdom ej skyggt! Var fritt, var glatt, var tryggt!”. Vår nuvarande statsminister har antytt att hon går efter det, för en utjämning av inkomstklyftorna.
Och så är vi framme vid finalen: ”Din blomning sluten …”. Jag får rysningar av den versen, den verkar mest klarsynt av dem alla. Min pappa (som vi vet uppskattade poesin i hela sången) arbetade under den stora strukturomvandlingen som föreståndare för medborgarskolan och berättade en historia om den.
Eleverna skulle sjunga ”Vårt land” vid någon större begivenhet och han kollade att alla kunde det obligatoriska. En kille föll igenom och fick sitta inne på rasten och memorera sista versen och strax innan det ringde in igen läste han utan bok för min far: ”Se, ur vår kärlek skall gå opp, ej ljus, ej glans, ej fröjd, ej hopp …”
Pappa hajade till, men mindes att majoriteten av eleverna som övertalades att hålla ut till avgångsbetyget skulle resa med enkel biljett till Sverige och börja på verkstadsgolvet. Han tyckte att eleven visat en djupare förståelse för situationen i Finland, gav godkänt.
”Din blomning sluten …”. Jag får rysningar av den versen, den verkar mest klarsynt av dem alla.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln