Genmäle om kaplansvalet i Houtskär
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Med anledning av Bo Holmbergs insändare i ÅU 6.11.2021, där han ifrågasatte det lagliga i proceduren kring besättandet av kaplanstjänsten i Houtskär, vill jag, trots att jag inte på något sätt varit engagerad i sammanhanget, framhålla följande:
Föreställningen om en ensam sökandes rätt till en tjänst hör sedan länge en förgången tid till.
Redan i 1993 års kyrkoordning, där man stadgade om kyrkoherde- och kaplansval, hade man infört ett stadgande om att kyrkorådet eller församlingsrådet skulle avge ett utlåtande om en ensam sökande och att domkapitlet på basen av utlåtandet kunde låta utnämningsförfarandet förfalla.
Redan då fanns det en reell möjlighet för en församling att pröva en sökandes lämplighet.
År 2014 förtydligades stadgandena i Kyrkoordningen, som är kyrkans eget regelverk, på den här punkten (KO 6:17).
Man införde en bestämmelse om att då en kaplanstjänst fått en enda sökande skulle församlings- eller kapellrådet ta ställning till sökanden, varvid ett tjänsteförordnande skulle förutsätta ett uttryckligt förslag om detta.
Om kapellrådet inte förordade ansökan kunde domkapitlet besluta låta ärendet förfalla.
Det är både lagligt och moraliskt fullt försvarbart att ett kapellråd, som företräder kapellförsamlingens medlemmar, tar ställning till en enskild sökande.
Kapellkaplanen är den enda tjänsteinnehavare som kapellrådet har rätt att välja och denne får en ledande roll i lokalorganisationen. Det är viktigt med ömsesidigt förtroende mellan en organisation och dess ledande tjänsteinnehavare.
Utan att ta ställning till de aktuella sökandenas personliga kvaliteter vill jag hävda, att inget lagstridigt eller i juridisk mening tvivelaktigt skett vid anställande av kaplan i grannkapellet.
Risto Nurmela fortsätter att förbise det allmänna regelverket i vår kyrka och vill enbart betona mycket sällsynta undantagsförfaranden. En tjänst lediganslås och lediganslås en gång till och finns enbart en behörig sökande med lång erfarenhet och mycket kunnande antar beslutsorganet med tacksamhet den prästen. Och utgår inte från att invänta att någon favoritpräst i framtiden avlägger pastoralexamen. Jag har varit med om flera kaplansval i förs.råd och inte har vi utgått från att någon omtyckt präst som tjänstgjort kort tid ska hinna avlägga pastoralexamen i framtiden och vi inväntar det och utmanövrerar en behörig sökande. Vi har varit tacksamma att få en erfaren behörig sökande till församlingens bästa. Vi har respekterat behörighet, kunskap och erfarenhet.
Jag upprepar att Bo Holmberg fokuserar enögt på de sökandes rättigheter och ignorerar församlingens rättigheter. Det är tendensiöst att kalla Lagerroos ”favorit”. Hon är med rätta omtyckt i Houtskär.
Kaplan Esa Killström har både i ÅU på debattplats och i upprepade nätkommentarer kraftigt betonat att allt med kaplansvalet gått lagligt till. Det konstiga är att han inte förmått ge något exempel på någon som sku ha hävdat att något lagstridigt skett. Han slår in så att säga öppna dörrar.
Själv har jag som biskop Bo-Göran Åstrand i HBL uppgett att fallet är ett sällsynt undantagsförfarande. Kyrkan har ett klart och allmänt fungerande regelverk i fall då endast en behörig sökande finns.
Tjänsten lediganslås en gång till och kommer inga nya sökande är det allmänt att församlingsrådet eller kapellrådet respekterar den enda behöriga sökandes kunnighet och erfarenhet och väljer denne. I kyrkoordningen uppges motiverade orsaker till att inte utse en sökande och då nämns om det finns kommande planer på en församlingsfusion eller om en omorganisering i församlingen kan bli aktuell.
Detta har inte varit aktuellt i detta fall.
Därtill uppges att det kan finnas särskilda skäl till att det blir beslutet att tjänsten inte blir tillsatt. Då kan domkapitlet besluta att uppskjuta valet med ett år som skedde i detta fall. I detta fall är det svårt att se några välgrundade särskilda skäl. Kapellrådet ville uppskjuta valet med ett år för att dess obehöriga favorit sku hinna avlägga pastoralexamen och efter det kunna söka tjänsten. Alltså att utmanövrera en behörig sökande för att invänta att dess obehöriga favorit eventuellt hinner bli behörig till nästa gång.
Risto Nurmela som likt Killström hårt försvarat denna undantagshändelse måste söka motsvarande exempel trettio år tillbaka i tiden. Det visar hur sällsynt sådant är. Kyrkliga beslutsfattare uppskattar allmänt att behöriga sökanden finns och är tacksamma att få en behörig kaplan till församlingen. De vill inte utmanövrera en behörig sökande som skedde i detta fall. Det är inte lagstridigt men det motsvarar inte allmän praxis i det kyrkliga regelverket och skälv ser jag sådana utmanövreringar som oetiska och som beklagliga undantagsföreteelser.