Freja Rudels 26.10.2022 10:00

Är det värre att invänta det värsta än att verkligen uppleva det? Frågan återkommer i olika skepnader i Karin Collins roman ”Snart har sommarn blommat ut”. Den avspeglar sig i bokens komposition och ton. Den hemsöker romanens Hangöbor på tröskeln till Vinterkriget.

Och den har en given klangbotten i dagens verklighet, på tröskeln till gud vet vad.

Sedan debuten 2019 har Collins i snabb takt etablerat sig som en specialist på lågmäld, krypande spänning. Efter tre thrillerartade romaner med Hangö som suggestiv fond ger hon nu ut en historisk roman om hur Vinterkriget drabbade staden.

Själva kriget får man vänta på i mer än 200 av de knappt 400 sidorna. Det är föraningarna, vardagen och allt som kan gå sönder som står i förgrunden.

På pensionat Bellevue svarar föreståndarinnan Disa för ordningen bland både personal och gäster. Lakan manglas, soppor tillreds, badhytterna står i raka rader mot havet och programpunkterna avlöser varandra medan augustimörkret tätnar, de världspolitiska stämningarna hårdnar och parkettplatsen mot havet börjar te sig alltmer som en förbannelse.

I Kapellhamnen var det nära ögat. Treåringen Nisse var en hårsmån ifrån att drunkna när han hjälpte farfar Hjalmar med näten. Knappt ett år efter att han förlorat sin mamma och nästan sin pappa Berndt också. För Berndt bara vandrar när han inte jobbar eller sover.

Nisse är på Hjalmars och farmor Saras ansvar. De vet vad det är att förlora ett barn, för de har de själva redan gjort det en gång. Nisse överlever, men har ändå något av en vålnad över sig. Blond och tystlåten flimrar han runt i romanen som en påminnelse om hur skört allt är som vi håller kärt.

Aino är 17 år på tröskeln till 18. Hon bor trångt och fattigt, men har huvudet på skaft. Hon går i skola och jobbar extra i butik. På vägen hem snubblar hon över kärleken när hon nästan kolliderar med den vandrande, sorgtyngda Berndt.

Aino, Hjalmar och Disa bildar tre ingångar till en stad av kontraster. Disas organisationsförmåga upprätthåller semesteridyllen på Bellevue. Hjalmar håller sorgen och hungern stångna genom att lägga nät och vakta Nisse bland träkåkarna i hamnen. Aino står på tröskeln till livet, trött på det trånga, fattiga hemmet är hon redo att utforska vad staden har att ge av kärlek och liv.

När kriget väl kommer väljer de alla att stanna. Disas omsorger förflyttas till befolkningsskyddet. Aino vill att Berndt ska hitta henne om han återvänder från fronten och Hjalmar vaktar huset och hjälper till att släcka bränderna som blir fler och fler i takt med att vinterkylan tilltar.

Hangö är ett mångfasetterat motiv och romanens mesta huvudperson. En plats lika underskön som utsatt. Ett militärstrategiskt centrum utkastat i havet och synnerligen drabbat av kriget och dess följdverkningar.

Det lågmält minutiösa berättandet fortgår genom bomberna och förödelsen. Det som var talande och sant i väntan på katastrofen blir plötsligt en hinna jag vill spräcka.

Kurorter och pensionat, ombonade rum vid sidan om vardagen är tacksamma platser litterärt. Det visste Thomas Mann och Agatha Christie, och det vet Collins. I de ljusa rummen och den minutiösa ordningen på Bellevue tecknar Collins ett eskapismens sceneri, en bild av fasaderna med vilka vi skjuter verkligheten ifrån oss.

Samtidigt går hon in från sidan, i själva maskineriet. Det är inte semesterfirarnas stad hon gestaltar, utan staden genom ögonen på dem som på olika sätt upprätthåller den, av födsel eller av hängivenhet eller av gammal vana. Med blod, svett och tårar.

För det kommer ett krig. Och fast ryssen inte är så bra på att sikta, så slutar han inte bomba. Hus efter hus jämnas med marken. Rännskiten stinker i bombskydden och vattnet fryser i brandslangarna. Det är knappt någon kvar i staden, men ändå ska den på något vis skyddas. Bibehållas för den framtid som ändå måste komma.

Collins signum är en finstämd, visuellt driven prosa. Hon har blick för detaljer och snappar gärna upp det som ligger lite vid sidan av. Pojken som bara nästan drunknade. Den särskilda hettan i en brand som ryssen inte bär skulden till. De privata katastroferna som fanns och fortsätter finnas kriget till trots. Livet som alltid redan är där.

Det är en tacksam inställning till såväl krigsskildringar som historiskt berättande. Insikten att bakgrunden är förgrund och att blicken och upplevelsen är nyckeln till skeendena är ett effektivt vaccin mot det föreläsande romanberättande som tenderar att drabba mången bok i dessa genrer.

Collins dröjande grepp där farhågorna och rädslorna får ta plats kan vara både fascinerande och irriterande. I väntan på krigsutbrottet är det klockrent. Det fångar den psykologiska och emotionella förlamningen i en situation man står maktlös inför.

Men när kriget väl kommer stannar Collins kvar i samma kontrollerade takt och ton. Det lågmält minutiösa berättandet fortgår genom bomberna och förödelsen. Det som var talande och sant i väntan på katastrofen blir plötsligt en hinna jag vill spräcka för att på allvar komma åt den tillvaro som rämnar och verkligen känna det karaktärerna känner.

Med Hjalmar kommer Collins längst. Men jag tror hon kan komma ännu längre. Om hon bara vågar ta steget ur sin bekvämlighetston och kliva rätt in i smärtan.

Schildts & Söderströms

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln