"Vad hjälper det att vinna en enskild strid om svenskan om man samtidigt förlorar sin själ"

Politik. Det är verkligen värt alla fjädrar i hatten som kan uppbringas ur ankdammen om det faktiskt är så som Anna-Maja Henriksson hävdar:

”Sällan har en regering haft så starka skrivningar om svenskan och arbetet för en levande tvåspråkighet, som vi har i Orpos regeringsprogram.” (ÅU 18.5 samt i andra tidningar)

Man kan bara konstatera att i så fall är det fråga om livslevande ironi på två språk att en regering ledd av sannfinländska Riikka Purra synes åstadkomma sådant som andra former av regeringar sällan har lyckats med.

Så det som behövs är alltså en regering med ett parti som inte är känt för att vänslas med svenskan och svenskspråkiga i någon större utsträckning. Det handlar kanske om psykologi. Då svenskans roll bland regeringspartierna inte är en slentrianmässig vardagssjälvklarhet, utan då ”motståndaren” eller ”fienden” finns i de egna leden, så att säga, ja då är man för en gångs skull tvungen att på allvar vässa sina klor.

Visserligen är jag inte i det här skedet beredd att satsa min sista slant på att ens starka skrivningar i regeringsprogrammet också är en stark garant för att det blir på ett visst, avsett sätt i praktiken.

Det verkar som om regeringen Purras partiers vallöften och skrivningar inte annars heller håller streck över hela linjen, så varför skulle just den svenska biten falla i god jord och gro ”som i Strömsö”.

Som svenskspråkig anser jag ändå (naturligtvis) att det inte i något avseende är tillräckligt att regeringen Purra har varit sällsynt duktig ifråga om det svenska i Finland. Jag skulle ha lust att parafrasera – vad hjälper det att vinna en enskild strid om svenskan om man samtidigt förlorar sin själ.

Ur min synpunkt har SFP kommunicerat sällsynt klart och effektivt. De har varit med om att släppa in obehagliga högervindar i en finländsk regering, de har visat i vilken riktning de vill driva det finländska samhället. Den riktningen skrämmer, också på svenska, i en levande tvåspråkighet.

Att ha högt till tak är ingen borgen för humanitet och omtanke!

Och visst, jag förstår att det är lättare att kommunicera om "starka skrivningar om svenskan" – också eftersom SFP är ett utpräglat språkparti, som värnar om rätten att få komma till tals på svenska i vårt land.

Då kan det i värsta fall leda till att det man häver ur sig spelar en biroll eller att ekot ljuder: och det samma på svenska. Nu ser SFP ut att vara en sorts medlöpare för diskutabla krafter.

Gunnar Högnäs

Åbo