Om SFP:s ljusa framtid, syns den?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Politik. I Åbo ser SFP ljust på framtiden (ÅU 24.6). Det här efter att Anders Adlercreutz korats till ny partiordförande.
Min första reaktion är spontant den, att nu avses säkert ett annat SFP än det som sitter till bords i Riikka Purras högerregering.
Lite som då det finns ett HIFK och ett ÅIFK och de spelar skilt för sig.
Eller att EU-parlamentskandidaten Anna-Maja Henriksson var en annan Anna-Maja Henriksson än den som vankade omkring med ministerportfölj.
Insändaren innehåller till exempel följande brösttoner om det nya ordförandeskapet:
”SFP kommer under hans ledning med stärkt självförtroende att fortsätta vara den kloka och balanserande samarbetspartnern i finländsk politik som samtidigt är en garant för att den finländska vardagen också fungerar på svenska.
I en värld av polariserande krafter med oresonliga ytterligheter behövs vett och sans och förmåga till förhandling och kompromiss.”
Om det här sjökortet för ankdammen skulle hålla streck vore det som att deklarera att nu tänker SFP ge regeringskollegerna på båten.
Men jag antar att så icke.
Det stärkta självförtroendet innebär högst antagligen att SFP fortsätter att kompromissa med diskutabla, polariserande högerkrafter, att förhandla till sig en och annan svensk tårtbit, i utbyte mot att balanserandet egentligen handlar om hur långt man kan gå i att utrymma ”folkhemstänket” och hoppa på den globala trenden: att oresonliga ytterligheter är det nya normala.
Sedan undrar jag om vardagen kan fungera också på svenska om den slutar fungera i det stora hela.
Gunnar Högnäs
Åbo