Om åländska väderkvarnar

Jag blir alltmer övertygad om att klockorna stannat 23.2.2022 på Åland. Världen förändras i en rasande takt, men på Åland råder status quo.

I ÅU (16.5.2022) befäster Barbro Sundback än en gång den åländska ståndpunkten – att under inga omständigheter ändra på någonting. Alls. Någonsin. Punkt.

Att citera ett uttalande av president Niinistö daterat hösten 2021 är för mig därutöver ett bevis för ett liv i en fantasivärld. Då var då.

På Åland verkar det nu uppstå ett aldrig tidigare skådat fenomen där lagstiftning och fördrag med tiden muterar till naturlagar. Så är givetvis inte fallet. Alla fördrag kan omförhandlas. All lagstiftning kan justeras.

Till Barbro Sundback vill jag påpeka följande. Det som du ser som ”en kamp mot ålänningar av en de högljudda nationalister med stark försvarsvilja”, kanske är något annat?

Kunde man eventuellt tänka sig att vi här på fastlandet känner en äkta oro för våra värnpliktiga som de facto ska bära det tunga ansvaret när det gäller?

Eller vad om försvaret av landskapet i ett skarpt läge inte skulle förlöpa helt enligt plan – med konsekvenser även för lokalbefolkningen?

Därför kan det inte vara en helt orimlig tanke att föra en öppen diskussion om framtida säkerhetsstrukturer där Åland inte enbart agerar förnärmad bromskloss.

För att vara helt solklar – personligen för jag definitivt ingen ”kamp mot ålänningar”.

Vad jag ifrågasätter är folkvaldas inställning till ett gemensamt ansvar för hela rikets säkerhet samt lokala mediers ovilja att bredda den lokala säkerhetspolitiska debatten.

Jag förstår också, att en eventuell åländsk värnplikt på många plan är en komplicerad fråga som kräver moget övervägande över tid.

Själv är jag i detta skede varken för eller emot.

Barbro Sundback beskriver alla försök till en förändring av den åländska rådande linjen som en kamp mot väderkvarnar. Så till vida har hon rätt, att man här på fastlandet nu faktiskt känner sig bemött av väderkvarnens insikt, flexibilitet, värme och förståelse.

Som ett försök att bidra till aningen mer nyanserad debatt vill jag gärna introducera några för mig relevanta termer.

Empati: Förmågan att uppleva och förstå andra kännande individers känslor. Jag vill ännu understryka det självklara – om någonting händer nu, är det våra nära och kära som försvarar åländska nära och kära.

Solidaritet: Syftar på sammanhållning mellan olika människor där alla är beredda att hjälpa till inom gemenskapen. I en fredslogik med allvarlig slagsida förväntar sig Åland att i alla lägen stå under fastlandets beskydd. Utan någon som helst med- eller motprestation? En helvit fredsduva, men bara tills det gäller…

Finlandiseringens sista utpost = Ålands Landskapsregering. Om inget får ändras ska väl övervakningen av landskapets demilitarisering också i fortsättningen vara i trygga ryska händer. Eller?

Retorik och semantik. Nu om någonsin är vad man säger, och fram för allt hur man säger det, viktigt.

Om Veronica Thörnroos i Iltasanomat 25.4 klart utrycker att Åland kan kalla på hjälp vid behov, måste jag kunna anta att uttalandet är förankrat i verkligheten.

En enskild medborgare har givetvis ingen tillgång till överenskommelser om process och procedur mellan landskap och försvarsmakt.

Avslutningsvis det viktigaste. Mod. Att konfrontera verkligheten som den är. Nu.

Christian Alopaeus Nagu