Min husryss protesterar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag erkänner. Jag har en husryss.
Min förra krönika, "Är den ryska kulturen i sig farlig?", stötte inte på husryssens odelade gillande.
Denna krönika handlar om vårt givande meningsutbyte.
Vad är en husryss, och varför har en pro-ukrainsk ÅU-krönikör en sådan? De frågorna måste jag säkert besvara först.
Jag citerar Wikipedia: Husryss (finska kotiryssä) var en populär beteckning för sovjetiska diplomater eller påverkansagenter som i Finland odlade långvariga privata och personliga kontakter med finländska befattningshavare och journalister under kalla kriget och finlandiseringstiden.
Genom sin husryss kunde finländare i offentlig ställning få direktkontakt med det sovjetiska kommunistpartiet och dess centralkommitté.
Pro-ukrainsk är jag mest i den meningen att jag tycker Ryssland anföll och Ukraina har en rätt att försvara sig.
Däremot tycker jag inte att Ryssland ska utplånas, bara för att ryssarna gör sitt bästa för att utplåna Ukraina.
Det förklarar också varför jag upprätthåller fredliga och givande diskussioner med ryssar, främst min husryss.
Min husryss har jag känt i över tjugo år.
Hon är mor till min guddotter, och gift med min vän och skolkamrat från 1970-talet.
Vi har under många herrans år diskuterat etik och politik, Ryssland och Ukraina. Hennes etik är oklanderlig.
Fram till krigsutbrottet 24.2.2022 var hon en stolt ryska, om än luttrad av ett i Finland inte alltigenom positivt bemötande.
Efter det? Ja, låt oss säga som så: Jag avundas henne inte den process som hon behövt gå igenom.
Vad ogillade min husryss i artikeln?
Var lugn: Om mina slutparagrafer är hon ense.
Ukrainarnas rysshat är berättigat, följderna därav är enorma.
Ukrainakriget är Rysslands fel.
Det är ryssarnas gemensamma ansvar att avsätta Putin, att be om ursäkt, att stå för vad de söndrat.
Nürnberg eller Haag vore lämpliga resmål för Putin. Bra så.
Protesterna gäller kopplingen mellan Putin och Pusjkin.
Hon är ännu ense med mig om att man inte kan hålla Putin och Pusjkin isär.
De är inte separata företeelser, de hör ihop. Men hon har två väldigt kloka frågor.
För det första, kan man uppskatta Pusjkin trots Putin?
Mitt svar är ja.
Det är ju inte så att rysk imperialism historiskt sett vore unik.
Mycken ondska har begåtts i namnet av brittisk, fransk, spansk, tysk, italiensk, japansk, kinesisk och nu även amerikansk imperialism.
Och varje form av imperialism har kulturella kopplingar.
Shakespeare skrev propaganda, Dante Alighieri likaså.
Imperialism och kultur kan inte skiljas åt, och man kan mycket väl njuta även av kontroversiella konstnärer.
Detta tema behandlas på engelska under rubriken cancel culture, och är inget specifik ryskt.
För det andra, kan man utnyttja Pusjkin för att bekämpa Putin?
Här blir mitt svar: Oj, det vore en utmaning!
Men samtidigt en klar väg framåt.
Och tyvärr en väg som är väldigt krävande att beträda.
Man måste vara synnerligen bevandrad i både Pusjkin och Putin för att använda den ena som slagträ mot den andra.
Att snickra ihop en logik varför Putin gör fel enligt Pusjkin, det är för svårt för mig.
Det får vi överlåta åt den bildade ryska eliten, för den finns, den är väldigt bildad och har åtminstone en del aktörer som tänker etiskt hållbart.
Men bara statister är vi i väst inte.
Vårt val står mellan att vara nyttiga idioter eller skeptiska sanningssägare.
Vi bör ständigt ana ugglor i mossen, vad som än sker.
Operasångerskan Anna Netrebko tog avstånd från kriget över en månad för sent, och av rent opportunistiska skäl – hon förtjänar föga beröm, hon tog inga risker.
Hon har valt att bli österrikiska – på henne går det ingen nöd.
Inte ens nyhetsankaret Marina Ovsiannikova har helt rent mjöl i påsen; nu pläderar hon för lindrigare sanktioner, åberopandes sin sjuka moster.
Det var i varje fall vad jag sa åt min husryss, som svalde resonemanget åtminstone tillsvidare.