Förflytta dig till innehållet

Är den ryska kulturen i sig farlig?

man med glasögon ler in mot kameran

En alltför nyanserad världsbild kan göra alla katter grå, mitt på ljusan dag. Det barbari som den ryska nationen visar idag kan inte reduceras till en enskild individ. Skyll inte på Putin allena; han är bara symptomet på den ryska sjukan. Blir Ryssland av med Putin är sjukdomen inte botad. Det är knappt så att diagnosen vore ställd.

Jag tror vi ännu inte riktigt begripit hur illa ställt det är med Ryssland. Ju längre kriget fortskrider, desto mer förstår jag hur litet jag själv förstått.

Håll Putin och Pusjkin isär!” uppmanade jag här i ÅU, under krigets andra dag.

”Det som vore ytterst oklokt nu är att ta avstånd från allt ryskt. Allt tyskt är inte besudlat av Hitler. Gör skillnad också på Putin och Pusjkin!” 

Med andra ord: Putin – ond, Pusjkin – god. Men det är en inställning som inte fullt delas av vare sig förövaren Ryssland eller offret Ukraina. En sådan intellektuell lyx kan man tillåta sig bara på avstånd.

Det är lätt att inse varför förövaren gör allt för att likställa sin regim med vedertaget ”goda” ryssar, Tjajkovskij, Pusjkin, Dostojevski

Däremot kräver det både empati och gedigna förkunskaper för att uppfatta det ukrainska offrets inställning till det ryska, till språket, kulturen, historien. Läget för närvarande är ett rysshat av Eugen Schauman-kaliber. 

En första antydan om detta fick jag 2014, då mina kollegor från Lugansk sade sig komma från Luhansk och bytte stavningen av sitt namn från rysk translitteration till ukrainsk. 

Men inte nog med det. Då de flydde till Tyskland bytte de hemspråk, från att ha varit mer eller mindre enspråkigt ryska till att tala ukrainska inom familjen. Rysslands första krig mot Ukraina 2014 födde ett ukrainskt hat mot den ryska kulturen och det ryska språket.

Nästa antydan kom då jag 2018 skrev två artiklar för Svenska Yle, ena om Lviv, andra om Sibirien. Lviv-artikeln fick godkänt av kollegorna från Ukraina, men min glada beskrivning av Sibirien och den ryska folksjälen såg de som alltför positiv, ”låt dig inte luras av ryssen!”.

Efter 24.2.2022 behövs inga antydningar längre, för den ryska kulturens stöd för kriget har slagit ut i full blom. Vi i väst får en skev bild då vi lyssnar mest på dissidenter. Ukrainare och folk med ryskspråkiga medievanor märker vilka enorma delar av både kulturetablissemanget och populärkulturen stöder kriget. Z-bokstäver (dagens ryska motsvarighet till hakkorset) syns varstans och har lett till taggen #RussianCultureKills. ”Det är väl ändå att ta i”, hade jag tyckt förr. ”De har en poäng värd att begrunda ordentligt”, tycker jag nu.

Jag har missbedömt den ryska kulturen. Visst fortsätter ryssar att vara individer i mina ögon; det finns goda ryssar även bland de levande; rysk litteratur och musik är vacker. Visst är jag alltfort nyfiken på det ryska. Men jag har underskattat den mängd ondska som ackumulerats i den ryska kulturen. Underskattat den ryska acceptansen för hårresande lögner och för Orwells Newspeak.  

Frågan jag bävar för gäller de långsiktiga följderna av Ukrainas förståeliga rysshat. Finland är kulturellt sett tillräckligt avlägset från det ryska för att inte ha tagit större skada av det rysshat som följde på vinterkriget och fortsättningskriget. Och ur rysk synvinkel är Finland tillräckligt marginellt för att kunna ignoreras – antalet ryssar som fick traumata av vårt hat var alltså litet. 

Dimensionerna är helt andra i fallet Ukraina. Den ryska ondskan föder ett ukrainskt hat som hela Europa måste hitta ett sätt att förhålla sig till. Min halvfärdiga ståndpunkt: Den ryska aggressionen genomsyrar hela den ryska kulturen – så just nu måste vi tydligt och klart låta alla ryssar i vår omgivning veta att vårt medlidande till 99 procent gäller ukrainare och 1 procent ryssar. 

Ryssar, det är ni som för krig. Det är ni som tillåtit Putin. Det är ert gemensamma ansvar att se till att Ryssland retirerar, ber om ursäkt och betalar för vad ni förstört. Vet hut!

Dela artikeln

3 kommentarer: “Är den ryska kulturen i sig farlig?

  1. Kaj Arnö skrev

    Var hälsad, Saliven!

    Nepp nepp, jag menar nog också att ryska kulturalster i sig kan vara farliga. Åtminstone de av skriftlig typ.

    Du nämner Gogol (1809-52). Han är egentligen ukrainsk (född i guvernementet Poltava), och uttalas ”Håhål” på ukrainska. Inom parentes: Håhål är ett ryskt skällsord för ukrainare, varken mer eller mindre styggt än ”finntållo”.

    Punkt ett om Gogol: Han for till Ryssland för att göra karriär. Han måste göra det på ryska, på grund av den tidens ryska kulturella förtryck. Verket ”Taras Bulba” (1835) beskriver ett lillryskt / ukrainskt uppror *mot Polen*. Senare filmatiseringar av Taras Bulba har russificerats till oigenkännelighet. Den historiske Taras Bulba var däremot i högsta grad ukrainsk.

    Punkt två om Gogol: Verket ”Revisorn” (1836) beskriver den allmänna ryska överhetstron. På det sättet som folk svansar för revisorn i bokens mindre landsortssatad, svansar ryssar för alla överhetspersoner betydligt mer än nordbor. Det du kallar ”en samhällelig, frivillig och påtvingad tankemodell” är alltså djupt integrerat i litteraturen. Enkannerligen i fallet Gogol.

  2. Saliven Gustavsson skrev

    Här bör väl med den ryska ”kulturen” snarare förstås en samhällelig, frivillig och påtvingad tankemodell, än litteratur som Gogol, Repins målarkonst eller leningradisk progrock à la AVIA.

  3. Lisbeth Kadenius skrev

    Jag är nästan ordlös! Ångest, rädsla, förakt och sen medlidande empati hjälplöshet osv.
    Alltså jag mår illa!!

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter