Grattis Åbo – kalas kostar, men man blir glad!

Åbo stadsfullmäktige gjorde i måndags mycket annat också, än fattade beslut om ett nytt konserthus på Självständighetsplan. Fullmäktige visade att borgmästaravtalet respekteras: i avtalet sägs att "staden bygger ett nytt konserthus inom en sådan tidtabell att orkestern kan flytta direkt till nya lokaler, målet är 2025". Borgmästaravtalet betonar kulturens betydelse: "Konsten, kulturen och de kreativa branscherna förstärker välfärden och områdets livskraft…" Men det påminner också om de ekonomiska ramarna: "Ekonomins hållbarhet bygger på en kontrollerad ökning av utgifterna…".

Fullmäktige visade att Åbo lärt sig vissa läxor. Staden har varit ökänd för utdragna beslutsprocesser och sådana blir också dyra. Nu gjorde man först en överenskommelse om att ärendet inte bordläggs. Beslutet fattades i första mötet det var uppe, och slutligen med klara siffror.

En annan läxa Åbo har lärt sig har varit dyrköpt. Därför föredrar man numera alliansmodellen, då binder man upp samarbetspartners från första början. Åtminstone verkade majoriteten i fullmäktige köpa tanken att modellen bättre garanterar att kostnadsberäkningen håller. Vi repeterar trots allt läxan – det senaste årtiondets tabbar är något som för många skattebetalare skapar intrycket av en stad som lever över sina tillgångar. Stadsteatern öppnade i nyrenoverat skick hösten 2017. Notan blev 45 miljoner, när fullmäktige beslöt om grundrenoveringen budgeterades den för 25. Funikularen har satt Åbo på kartan inte bara med sina mer än fördubblade kostnader, 2,5 miljoner blev 5,6, utan på grund av att den så ofta varit ur funktion. Logomobron är ändå det sorgligaste exemplet. Här räcker inte en fördubbling av priset. Då stadsfullmäktige fattade beslut om bron 2015 skulle den kosta 5 miljoner. Efter besvär, processer, byggförändringar och tiden som har gjort sitt är notan enligt fullmäktige i maj 2021 max 21,6 miljoner. I jämförelse med bron är ett väldigt vackert konserthus – med höga krav på akustik, teknik, design – för under 70 miljoner en prestation. Med de ovannämnda exemplen i bakgrunden är det ändå förståeligt att många Åbobor känner en skepsis mot kostnadskalkylen.

Ser man skisserna på konserthuset med den fina takterrassen mot ån känns det faktiskt som om himlen var taket. Men så ska det få kännas i ett kulturens och musikens hus – även om staden måste sätta rimligare tak för byggkostnaderna. Det här bygget blir därför också ett prov på alliansmodellens fördelar. Lyckas man bygga inom ramarna? Klarar man av att pruta på någon byggnadsteknisk lösning om det visar sig att budgeten inte håller?

Borgmästare Minna Arve, Saml, drev hårt på att konserthuset ska få ett nybygge redan under föregående fullmäktigeperiod, då hon var stadsdirektör. För Arve personligen måste måndagens fullmäktigemöte upplevas som en seger. Glädjeyran hos filharmonikerna var också påtaglig. Det är lätt att smittas av entusiasmen som filharmonikernas konstnärliga ledare och även intendenten uttryckte i tisdags. För orkestern ger beslutet arbetsro och framtidstro. En viktig poäng för att motivera nybygget är ändå att det öppnar sig för många fler än enbart den publik som går på filharmonikernas konserter. De är inte få de heller. Publiksiffran var 58 000 året före pandemin, men för de skattebetalande Åboborna är det viktigt att målgruppen är bredare.

Därför är det också elementärt viktigt att det vinnande konceptet "Harmonia" verkligen slår klackarna i taket, och det gör det. Det imponerar. Med det här konserthuset bygger Åbo ett landmärke. Men mycket trä och glas och sin vackra form känns det som om kulturstranden verkligen ska få sin pärla. Åbo är att gratulera. Visst finns det många men. De misslyckade kostnadskalkylerna ovan visar det, ett annat men är tillgängligheten med bil. Den frågan görs kanske större än den är, det finns redan en detaljplan som tillåter en underjordisk parkeringshall här. Stadens uppgift är dessutom att planera för framtiden och det har man gjort, privatbilisterna är inte i främsta fokus. I Åbo ligger musikens hus dessutom centralt, inte vid hamnen såsom Sydneys berömda. Det ligger vid en åstrand där kulturhus efter kulturhus ger Åbo en unik möjlighet att ännu mer höja kulturupplevelsernas värde.

Vi bör inse att när Åbo stadsteater byggdes var den ett visitkort för toppmodern arkitektur. På 1970-talet lät Åbo trycka turistvimplar med Åbo slott, Domkyrkan, Klosterbacken – och stadsteatern. Huset kan visserligen ses som ett lyckat uttryck för 1960-talets formspråk, men är ingen enastående pärla. Ännu hårdare ord kan fällas om statens ämbetsverk, alltså regionförvaltningsbyggnaden, som det nya konserthuset snart så lämpligt gömmer. "Varför Paris, vi har ju Åbo" är en slogan för Åbo i dag. Vi föreslår en uppföljare i klimatförändringens tider, då världens mest berömda operahus känns ännu mer onåbart ur nordeuropeisk horisont: Varför Sydney, vi har ju Åbo.