En lösning söker sitt problem - "i bakgrunden låg den lobbyverksamhet som några spårvägsentusiaster hade hängett sig åt under hela 1990-talet"

Spårvagn i Åbo.Magnus Gräsbeck efterlyste i en insändare (26.2.2024) alternativ i dagens spårvägsdebatt. Ja, sådana skulle behövas, men varför finns de inte nu?

Jag har funderat på frågan men bara funnit många lösa trådar. Jag tar gärna hjälp av dem som har följt processen längre och mera noggrant.

Åbo stadsstyrelse beslutade den 4 december 2000 att utreda möjligheterna att genom markreservationer möjliggöra en snabbspårväg eller liknande rälsbundet alternativ på axeln Nylandsvägen–Satakundavägen.

I bakgrunden låg den lobbyverksamhet som några spårvägsentusiaster hade hängett sig åt under hela 1990-talet.

Uppdraget gavs åt Mikko Laaksonen . Han skrev en helt läsvärd rapport som publicerades 2002.

I förordet betonades att utredningen inte fick uppfattas som en plan. Men som en sådan kom den uppenbarligen likväl att uppfattas också om den bröt mot den mest grundläggande principen för projektplanering: att identifiera och beskriva problemet först – sedan lösningarna.

Nu påminde det hela mest om den process som uppstår när far i huset kommer hem med ett tavelfynd från en auktion och alla börjar fundera på var den borde spikas upp. Projektet hade inte inletts med ett gemensamt beslut om att åtgärda en störande tom vägg.

Jag undrar om den här tågordningen kom att prägla de fortsatta utredningarna; en lösning började söka sitt problem.

Hösten 2005 fattade stadsstyrelsen beslut om att utreda möjligheterna att bygga en snabbspårväg i samband med planeringen av Åboregionens framtida kollektivtrafik. Var någon orolig för att lösningen inte skulle ha funnits med om man förutsättningslöst hade givit bara problemet? Huvudalternativen blev tre: 1) utveckla det nuvarande bussystemet, 2) satsa på stomlinjer och 3) skapa ett spårvägsnät med stödande busslinjer.

Utredningen stod färdig sommaren 2009 och dess rekommendation var entydig: skapa ett nät av stombusslinjer kompletterat med sekundära linjer. Detta alternativ var överlägset jämfört med spårvägsalternativet.

Jag känner inte den underliggande orsaken till att Åbos beslutande organ inte kunde ta fasta på det. Så klart var budskapet.

Nästa stora utredning presenterades i slutrapporten till stadsregionens strukturmodell med sikte på 2035. Den rapporten kom våren 2012. Den innehöll inte några rekommendationer om buss eller spårväg, men räknade med bägge. En intressant detalj var att bara Kråkkärret och Runosbacken uppfyllde kriterierna för passagerarunderlag för spårväg.

Staden beställde nu en generalplan för spårvägsutvecklingen. Uppdraget var inte att söka bästa möjliga lösning för hur stadens kollektivtrafik borde skötas, utan uttryckligen att planera en spårväg. Generalplanen publicerades i april 2015. Konsultbolaget som fick uppdraget gjorde i alla fall en jämförelse mellan spårväg och BRT (sk superbuss) och kom fram till att BRT-alternativet hade en mer än dubbelt bättre samhällelig lönsamhetskvot än spårvägen (stombussalternativen hade redan tidigare befunnits vara ännu mera lönsamma än superbussarna, men det är en annan sak). Lätt att välja? Ja, bäst att gå vidare med spårvägsplanerna.

Man kan drabbas av misstanken att avsikten med alternativen till spårvägen var densamma som alternativen till Putin i det ryska presidentvalet.

De följande åren gjordes preciseringar och ytterligare några jämförelser mellan spårväg och BRT. På den mest lönsamma rutten, Kråkkärret–Runosbacken, var spårvägen nästan samhällsekonomiskt lönsam, men BRT faktiskt klart lönsam. Det i mitt tycke viktigaste alternativet, stombusslinjerna, fanns inte med.

Jag vet inte varför linjen till Runosbacken föll bort. Jag har hört olika förklaringar. Efter att likt familjen med den nya tavlan ha prövat spårvägen på olika väggar, gick staden gick in för att detaljplanera en spårväg från hamnen via innerstaden till Kråkkärret. På det spåret är vi. Till alternativen tycks man vilja återkomma först när fullmäktige har röstat nej nästa år.

Jan-Erik Wiik