”Bussar kan inte svara på det ökade trafikbehovet”

Spårvagn i Åbo. Spårvägen är en central del av framtidens kollektivtrafik är det andra av Nicke Wulffs argument för spårvägen (ÅU 16.12.2023). Egentligen är det till sin form inte ett argument utan en förutsägelse. Själva argumentet är: Bussar kan inte svara på det ökade trafikbehovet då deras kapacitet är klart mindre än spårvagnens.

Detta bygger inte på kända fakta och det behövs inte någon lång insändare för att klargöra det. Däremot kan man fundera över hur en sådan uppfattning har slagit rot.

Hur man än vrider och vänder på fakta är resultatet att rusningstidsbelastningen av kollektivtrafiken i Åbo inte ligger ens nära den punkt där busstrafiken inte längre kunde tjäna den. Och inte kommer den att göra det under de närmaste femtio åren heller. Se t.ex. Turun raitiotien kysyntäennusteet, uppdaterad 21.3.2023 och den mängd av kapacitetsuppgifter som finns på webben om BRT och andra bussbaserade kollektivtrafiksystem.

Jag blev förvånad över hur entydigt faktaläget är och fundersam över hur väl spårvägsivrarna tycks ha lyckats i sin missinformation. Räcker det med att upprepa anekdotisk kunskap om fulla bussar i Kråkkärret?

Argumentet får i alla fall klart underkänt.

Här kunde man ta in ett annat ofta hört argument: Spårvägen vore ett ypperligt tillfälle att höja en eftersatt stadsdels status – och här avser man då Kråkkärret. Det finns en mängd forskning om transportnätets betydelse för social utjämning. Också borgmästaren, Minna Arve , har kopplat den sociala rättvisan med spårvägsprojektet, men frågan är inte entydig.

Har man frågat Kråkkärrets invånare om det är en spårvagn de vill ha om det skulle göras en satsning på deras stadsdel? Eller kanske någonting annat?

I den andra ändan av den för ett par år sedan aktuella planen, i Runosbacken, ville ju invånarna inte ha någon spårvagn – eller några större ändringar alls. Allt detta skulle kräva mera lokal forskning.

Min föregående insändare (ÅU 29.12.2023) har än så länge inte gett upphov till en enda kommentar. Kanske insändaren till sin form inte var mera upphetsande än ett spontant diskussionsinlägg av Olli Rehn .

Men Jalle Ahlbeck tangerade en glömd aspekt i debatten: hur stor smittorisk utsätter jag mig för i en rusningsbuss med snoriga medmänniskor? Det finns en mängd skrivet om det, men jag känner inte till att hälsoaspekter skulle ha behandlats i en samhällsekonomisk kalkyl i anslutning till kollektivtrafiken. Plats för analys?

Jag ska återkomma till frågan om spårvägen på sikt är en ekonomiskt hållbar investering. Jag tror att många kommer att ha invändningar.

Jan-Erik Wiik