Åbo drömmer om att vara en modern europeisk stad med räls och spårvagnar

Spårvagn i Åbo. Genom att ta del av den powerpoint-presentation av spårvägsprojektet som Åbo stad har publicerat (finns på webben – jag har i en tidigare insändare kritiserat den) så kan man få en uppfattning om vad borgmästare Minna Arve och stadens ledning är ute efter: ”Historien, kulturen och utvecklingen gör Åbo till Finlands mest europeiska stad. Ett kännetecken för en modern europeisk stad är räls och ett spårvägssystem. Åbo lämpar sig för spårvägar på grund av sin struktur, sin tillväxt, sina sociala kohesionsmål och sin image”, står det.

Att imagen har ett pekuniärt värde vet vi alla från vår vardag. Ett av mina tidigaste minnen av detta var kampen om vilka jeans mina föräldrar skulle köpa åt mig. Amerikanska jeans var högstatus i klassen; James och vad allt de hette, de inhemska kopiorna, var direkt förkastliga – proletära helt enkelt – men de var hälften billigare.

Image är inte alltid (men oftast) kopplat till högt pris. På 1980-talet gjordes i Sverige en utredning om olika bilmärkens popularitet bland olika yrkesgrupper. Av Lada-ägarna utgjorde arkitekter och präster de största ägargrupperna. För dem gav Ladan rätt image.

När det gäller Åbo stads lednings förhoppningar om finare image har man stadens dragningskraft på presumtiva inflyttare och företagsetableringar i tankarna. Befolkningstillväxt och företagsamhet upplevs i sig vara goda ting.

Jag vet inte om alla Åbobor tycker lika. Och jag vet inte heller om man kan hänvisa till någon forskning när det gäller image och inflyttning.

Befolkningstillväxten har under de senaste åren varit rätt bra, men det är ju alltid en fråga om vem man jämför med. Åbos befolkningstillväxt har varit hälften av Tammerfors. Hur mycket spårvägen kunde ändra på det är en fråga för sig. Och hur mycket mera var egentligen ett par Lee-jeans värda än James farmare?

Det är svårt att sätta ett värde på imagen, men om man ska tro de reklambyråer som producerar PR-material för länder och städer på de internationella TV-kanalerna så har både den moderna spårvagnen och den traditionella ett högt värde.

När det gäller kollektivåkarna visar många studier att folk föredrar spårvagnar framför bussar. Också CBA-analysen kan fånga upp denna insikt. Den behöver inte diskuteras dess mera.

Men det finns en tredje grupp. Folk som inte dagligen åker spårvagn, men som lite obestämt tycker att ”de’ e kiva me’ spåra”: man blir liksom glad att se en spårvagn i sin stad. Själv hör jag klart till den gruppen och jag tror att också för en stor del av spårvägsivrarna är det ”kiva” som gäller.

Men kan man överhuvudtaget beakta ”kiva” i en beslutsprocess? Det kan man, menade jag i en insändare för några år sedan, och det tycker jag fortfarande. Om man inte hade tagit med ”kiva” skulle träden i Kuppis park aldrig ha planterats. De är ju inte produktiva.

Frågan är förstås hur mycket tyngd man kan ge det här argumentet i kamp med de ”hårda” argumenten i dessa tider. På det har jag inget svar.

Det kom att bli en lång kommentartråd efter min förra insändare. Tyvärr ledde den inte till någonting som skulle ha fört debatten vidare. I en kommentar till Jalle Ahlbecks insändare för några dagar sedan skrev Ann-Marie Hartman att vi i dessa tider inte har råd att leva i en drömvärld. Liknande kommentarer om spårvägsivrarnas föreställningsvärld har ingått tidigare.

Jag vet inte i vilken värld spårvägsivrarna lever men jag är djupt besviken på att de inte anser oss andra värda rimliga argument. ”Hundra goda skäl” förvandlas till argument först när åtminstone några av dem presenteras i begriplig form. Annars har budskapet inte mera kognitivt innehåll än två ”allahu akbar” och tre ”ave maria”.

Jag återkommer till att utvärdera de många jämförelserna med andra regioner som förekommer i debatten.

Jan-Erik Wiik