Kim Lund 19.01.2023 07:00

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet har förändrats dramatiskt sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina den 24 februari i fjol. Attacken tog västvärlden på säng trots att varningssignalerna om Rysslands onda avsikter hade ljudit en längre tid.

Det säger doktorn i folkrätt, Åsa Gustafsson på Åbo Akademi som i fredags presenterade sin doktorsavhandling om gränssäkerhet i Östersjöregionen.

Pressbild/ÅA

Gustafsson säger att det fanns oroväckande tecken i luften ändå sedan 2008 då Ryssland invaderade Georgien och ockuperade regionerna Abchazien och Sydossetien.

Rysslands aggressioner och brotten mot folkrätten fortsatte sex år senare då landet olagligt annekterade delar av Krimhalvön. Men inte ens då insåg EU och Nato hur allvarlig situationen var, säger Gustafsson.

– Man diskuterade nog frågan och följde med läget, men ingen kunde tro att ett fullskaligt krig skulle bryta ut i vårt närområde.

Borde västvärlden ha förstått situationens allvar redan 2008 och 2014 för att vara bättre förberedda inför Rysslands anfall?

– Ja det borde man. Alla varningstecken fanns där, bland annat Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007 och hur medierna i Ryssland framställde västvärlden. I synnerhet efter vad som hände i Ukraina 2014 borde man ha insett hur oroväckande utvecklingen var och man borde ha reagerat kraftigare.

– Det är lätt att vara efterklok, men det är ändå viktigt att säga det här så att vi lär oss inför framtiden.

För Finlands och Sveriges del är Natoansökan det största som har hänt gällande säkerheten på mycket länge.

Efter de stora terrorattackerna, 9/11 2001, Madrid 2004, London 2005, var den röda tråden i EU:s och Natos säkerhetspolitik att skydda medlemsländerna från terrorister och enskilda individer som hotade ländernas säkerhet.

Att stater skulle utgöra ett hot tänkte man inte så mycket på. Nu är situationen en annan och det mellanstatliga försvaret står högst på agendan. Nu har också länderna kring Östersjön en bättre beredskap att trygga sin säkerhet, säger Gustafsson.

– För Finlands och Sveriges del är Natoansökan det största som har hänt gällande säkerheten på mycket länge. I synnerhet för Sverige med landets långa tradition av alliansfrihet var det ett enormt steg. Men ansökan lämnades inte in direkt efter Rysslands anfall mot Ukraina. Man trodde och hoppades att EU:s solidaritetsklausul skulle vara tillräcklig, men till slut insåg man att vi måste få det skydd som Nato kan ge.

Inför Finlands Natoansökan kom Ryssland med diffusa hot om repressalier. Det talades bland annat om militärtekniska åtgärder, militärbaser vid östgränsen och hybridattacker. Hittills har ingenting allvarligt hänt och de stora cyberattacker som man befarade har uteblivit. Men det betyder inte att faran är över.

– Att ingenting har hänt kan bero på att Ryssland är fullt upptaget i Ukraina. Hoten finns ändå kvar och de måste tas på allvar.

Arkiv/Kim Lund

Mycket har redan gjorts för att förstärka både den inre och den yttre säkerheten i Finland, Sverige och övriga EU, säger Gustafsson.

– Försvarsanslagen har höjts och det har skett en militär upprustning i våra länder. I Tyskland har det skett en helomvändning inom säkerhetspolitiken och man har satsat enorma summor på försvaret vilket skulle ha varit otänkbart för några år sedan. Det handlar inte bara om militära åtgärder utan också om energifrågan och att man inte längre är så beroende av Ryssland.

Demilitariseringen har en stabiliserande inverkan.

Det spända säkerhetsläget har också fått följder på det demilitariserade Åland. En frivillig reservistförening har grundats i landskapet och det har höjts röster som förespråkar en avveckling av demilitariseringen så att Åland kunde befästas. Gustafsson tycker inte att det är en bra idé.

– Demilitariseringen har en stabiliserande inverkan och det är en väldigt viktigt aspekt. I dagsläget finns det därför ingen anledning att ändra på den och till exempel befästa Åland eller vidta några andra militära åtgärder.

Kim Lund
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln