Hög moral och integritet behövs, inte bara av politiker
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Samhället.Susanna Landor är i egenskap av samvetsgrann journalist rätt person att kommentera frågan om vi lever i en moralkris inom närdemokratin (ÅU 26.9.2023).
Hon skriver att vårt kommunsystem bygger på tanken om att de som bor närmast vet vad som är bäst för dem som är invånare. Vi förväntar oss axiomatiskt att medborgarna får bättre kontroll över sin närmiljö och att användningen av skattemedel blir mera ändamålsenlig om det så kallade institutionella avståndet minimeras – dvs. avståndet mellan dem som styr och medborgarna.
Ett minimalt institutionellt avstånd skulle leda till maximal transparens, förebygga korruption och leda till större delaktighet av gemensamma medel och förnödenheter för medborgarna.
Dock finns det bevis på att detta inte alltid är fallet. Man har nämligen visat att detta visserligen stämmer i länder där det förekommer lite korruption, medan i länder med hög korruption är korrelationen mellan det institutionella avståndet och tillgången på offentliga nyttigheter negativ. Detta betyder alltså att det finns moraliska variabler och olika samhällsförhållanden som påverkar effektiviteten av närdemokratin.
Eller tänk på en politiker som nått en maktställning och som (miss)brukar offentliga medel främst för att förvränga folkopinionen i syfte att maximera sina möjligheter att bli återvald.
Här inverkar effekten av sådan omoralisk verksamhet inte bara på det institutionella avståndet utan också på medborgarna själva som berörs och på genomslagskraften av den förvrängda informationen. Genomslagskraften inom det geografiska området i fråga är högst i områden där mediekompetensen är låg och där medierna står i något slags beroendeförhållande till det politiska systemet. Om det institutionella avståndet är kort i en region där media och politiker har ett nära förhållande, blir resultatet dålig demokrati.
Dessa tankar utvecklas i en artikel av politologer i tidskriften Italian Economic Journal (2023;9:637-64).
Författarna visar att decentralisering, dvs. en minskning av det institutionella avståndet är ibland till nytta och ibland till skada för den demokratiska processen. Andra omständigheter som påverkar närdemokratin är bl.a. hur stor politikernas lön och ekonomiska incentiv är, valsystemet, ekonomin inom regionen, den allmänna sociala välfärden och graden av informationsmanipulation inom den offentliga sektorn.
Av vikt för det institutionella avståndet är också den totala gemenskapen av politiskt engagerade personer. Det har visats att ifall merparten av politikerna i första hand är intresserade av sin egen ekonomiska vinning, leder detta till negativa följder i beslutsfattande.
Men det intressanta är att detta i vissa fall kan med tiden ge ett positivt resultat, om intresset för politik utan personlig vinning ökar bland befolkningen som sedan är villig att ställa upp i val, nå bättre valresultat och tränga undan omoraliska och korrumperade politiker.
Författarna konstaterar att det är vanligt att man tycker att decentralisering är ett sätt att öka politikers ansvarighet (accountability) och det sociala välbefinnandet för medborgarna, men detta är alltså inte alltid fallet. Relationen å ena sidan mellan det institutionella avståndet mellan beslutsfattare och medborgare och å andra sidan tillhandahållande av kollektiva nyttigheter (tillgångar) är inte entydig, och effekten av det institutionella avståndet beror på andelen bra respektive dåliga politiker, på väljarnas politiska medvetenhet, på informationsmiljön och på de sittande politikernas verksamhet. Eftersom dessa institutionella särdrag kan variera mellan regioner inom samma land, kan en decentraliseringsreform förbättra välfärden för vissa regioner men vara skadlig för andra. Detta är en risk i länder med stora regionala skillnader, kanske också i Finland.
En slutsats av detta resonemang är att måttlig eller stark centralisering av det politiska systemet i vissa fall är till fördel för att sovra fram välvilliga politiker eller till och med för att förmå giriga politiker att överlåta av sitt överflöd till det allmänna goda.
Havande skrivit allt detta avser jag ingalunda att jag inte skulle instämma helt med Susanna Landor i att hög moral och integritet behövs, helst av varenda politiker – vore det bara möjligt!
Men samma behövs också av andra aktörer som är involverade i att påverka samhällsutvecklingen. Det tycks vara andelen (inte det absoluta antalet) enskilda politiker med hög moral som är avgörande för att besluten och samhällsutvecklingen som helhet kan ske dygdigt – rättrådigt, tappert, klokt och måttfullt.
Robert Paul Läkare, välfärdsområdespolitiker