Bisarra fantasier av herr Enqvist

Henrik Enqvist (ÅU 17.2.) skriver att ”Nato tillsammans med USA är väldigt hungriga på att få testa sina arsenaler vid den ukrainska gränsen” samt ”sannolikheten är väldigt stor att ukrainska helikoptrar bombar sina egna tanks och därmed försöker rycka in Ryssland i ett ställningskrig”. Dessa bisarra fantasier faller på sin egen orimlighet.

Ukrainas helikoptrar och tanks utgör i antal endast en tiondedel av vad Ryssland mobiliserat upp vid gränsen. Dessa är liksom flyget gammalmodiga och underlägsna. De flesta ukrainska vapen är relikter från sovjettiden som de före år 2014 ansåg räcka till eftersom ingen militärt hot utifrån ansågs förekomma.

Samhället utvecklades trots korruptionen positivt med pressfrihet och yttrandefrihet. Jag har varit många gånger i Kiev, och varje gång har jag noterat den snabba positiva utvecklingen. Redan under sovjettiden var det andliga klimatet i Ukraina mycket friare än i Ryssland.

Den västarsenal som vi hoppas inte behöver testas vid ukrainska gränsen är mest amerikanska och brittiska lätta antitankvapen, och dessa är nog ordentligt testade redan. Frågan är bara om försvararna skulle leva tillräckligt många timmar för att få iväg ett par skott.

Vid norra gränsen har Ukrainas fiender bullat upp tiotusentals man med alla upptänkliga helvetesmaskiner. Något ställningskrig blir det inte, de kan avancera mycket snabbt. Jaktbössorna och patronerna har visserligen sålts slut i Kiev, men de hjälper knappast mot stormaktens brutala krigsmaskineri.

En enda liten faktor kan ställa till vissa problem för anfallarna. Kärrområdet runt Pripjat är en av världens största och blötaste våtmarker, vilket den tyska militären märkte under andra världskriget. När bilder över brinnande ryska tanks som fastnat i leran och blivit lätta byten för försvararnas pansarvärnsrobotar kablas ut över världen, kan det att kännas aningen störande för ledarna i Kreml.

Vi får väl tacka växthuseffekten för att det i Pripjat är plus 7 grader och regnar just nu.