Svårt att förstå sig på SFP
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Strejkerna. Många opinionsundersökningar har visat att majoriteten i Finland ställer sig förstående till de aktuella strejkerna och motsätter sig regeringens massiva förändringspolitik beträffande arbetslivets villkor och socialskyddet.
Enligt fackförbunden lämnar regeringsförslagen så lite att förhandlas vid själva avtalsborden att politiska strejker är det enda kvarvarande sättet att försvara arbetstagarnas intressen.
Regeringsförslagen anses av många som ensidiga och enbart gynna arbetsgivarsidan och leda till att de fattiga blir fattigare och de rika rikare.
När man läser vad folk skriver i kommentarerna till tidningsartiklar som handlar om den här frågan ser man en väldig anstormning mot regeringens uttalanden, speciellt beträffande Satonens och Purras.
Jag förundrar mig över att SFP trots denna folkliga opinion har valt att så starkt föra högerregeringens talan.
Det är ju klart att man som en del av regeringen i viss mån måste göra det.
Men att som Adlercreutz kliva fram och utropa sitt samtycke med Satonen och säga att han lugnt, sansat och sakligt har fört vidare regeringens nödvändiga agenda är ju ändå att ta i och kan jämföras med vad folk tycker om denna man i kommentarspalterna, denna thatcherisms trogna apostel och välfärdsstatens koleriska motståndare som i debatterna prompt avvisar motargument som osakligt dravel.
Och i ÅU (7.3) sällar sig några SU:s österbottniska medlemmar till gänget som vill begränsa strejkrätten och anser att fackförbunden inte ens strävar efter några lösningar utan drivs enbart av maktbegär (alltså en konspirationsteori).
Att partiet så pass tydligt ställer sig i samma led med Satonen, Purra och Rydman kan kännas märkligt för en arbetstagare som i tidigare val brukat rösta på SFP. Fyra år är en lång tid och kan mycket väl forma sig till en brant utförsbacke.
Kaj Lehtinen Åbo