Låt fakta tala för Åbo Akademis ansökan

Insändaren, skriven av de juridiska ämnesföreningarna vid Helsingfors universitet (HU) angående Åbo Akademis (ÅA) ansökan om rätt att utbilda juris magistrar (JM), publicerad den 23.12. i ÅU, är baserad på felaktigheter och missförstånd.

Fackföreningen Juristförbundets motstånd mot ÅA:s ansökan låter förstå att juristkåren skulle vara enig i frågan. Detta är dock långt ifrån verkligheten. Det är denna fackförenings styrelse och ordförande Tuula Linna, professor vid HU och ledamot i fakultetsrådet för juridiska fakulteten vid HU, som motsätter sig ÅA:s ansökan.

Juristförbundet som fackförbund för alla jurister i Finland borde bevaka alla juristers och juris studerandes intressen, men att prioriteterna ligger innanför ring trean förvånar knappast någon. Däremot har Juridiska föreningen i Finland r.f. och Juris Studenters Förbund rf valt att förbli neutrala i just denna fråga, som väcker åsikter bland juristkåren både för och emot.

I den tidigare universitetslagen ingick ett specialuppdrag för HU med avseende på områden där svensk undervisning meddelas endast vid HU, inklusive juridik.

Bestämmelsen om specialuppdraget är upphävd sedan 2010. Enligt den gällande universitetslagen är uppgiften att svara för att ett tillräckligt antal personer med kunskaper i svenska utbildas för landets behov decentraliserad till olika universitet, däribland ÅA och HU.

Något riksansvar för HU existerar därmed inte.

I dagens läge är resurserna för juridisk utbildning på svenska redan delade mellan universiteten, så någon splittring av existerande resurser kommer inte att ske. Stora delar av ämnesstrukturerna för magisterutbildning existerar vid ÅA sedan årtionden inom olika juridiska huvudämnen.

En kontinuerlig studiestig på svenska för rättsnotariestuderande (RN) vid ÅA som vill utbilda sig till JM saknas emellertid och det enda sättet att nu och i framtiden garantera fortsatta magisterstudier för ÅA:s RN-studerande är att bevilja ÅA rätten att utbilda juris magistrar.

Att det skulle uppstå någon likställdhetsfråga inom HU genom att den tvååriga magisterutbildningen i juridik beviljas ÅA, då ÅA sedan årtionden antar studerande till den treåriga RN-utbildningen, är nonsens. Det är nämligen genom RN-examen som det konstateras vem som har utmärkta insikter i svenska med tanke på att bli svenskspråkig jurist efter avlagd JM-examen. Magisternivån, dvs. de två sista studieåren, är därmed formellt sett inte utslagsgivande för juristens språkliga förankring (däremot är JM-examen givetvis central för utövningen av juristyrket).

HU:s separatantagningar i juridik påverkas inte av ÅA:s juridiska utbildning, särskilt inte av möjligheten att tillbringa de två sista studieåren vid ÅA i stället för något annat universitet, då antalet antagna till RN+JM-studier egentligen inte skulle ökas i stor utsträckning från nuvarande nivåer. Något likställdhetsproblem har inte heller uppstått då HU nyligen startat upp två separata antagningar till svenskspråkiga utbildningar där ÅA tidigare varit den enda som erbjudit utbildning, nämligen utbildningen för lärare inom småbarnspedagogik och klasslärarutbildning.

En JM-examensrätt för ÅA skulle medföra inte bara en garanti för att kunna utbildas på svenska till färdig jurist, utan också en möjlighet att doktorera i juridik på svenska vid ÅA. Möjligheten att genomgå juridisk forskarutbildning på svenska vid ÅA skulle på längre sikt, i kombination med HU:s forskarutbildning, skapa de lärarresurser som nationellt eftersträvas. Däremot leder upprätthållandet av HU:s monopolställning beträffande examensrätten inte till samma slutresultat.

Det faktum att studerande från HU som skrivit insändaren missuppfattat tidsfristen för antagning samt den villkorliga antagningen bevisar hur komplicerad och osäker situationen för ÅA:s RN-studerande är. För att söka vidare till magisterutbildningen vid HU måste såväl RN-avhandlingen som ämnesstudierna vara genomförda den 30 mars, inte den 31 augusti som påstås i insändaren.

Studietiden är därmed betydligt kortare än vad som framförs i den tidigare insändaren. Detta beror på att dessa studier är underkastade vitsordskrav. ÅA:s RN-studerandes studiestig belastas av dessa vitsordskrav och hög osäkerhet inför framtiden. Dessa hinder är högst olämpliga då ÅA:s RN-studerande inte kan fortsätta sina studier på magisternivå lika flexibelt som övriga RN-studerande i Finland.

Själva antagningskvoten är beroende av måluniversitetets ensidiga beslut. Detta skapar oro och osäkerhet inför framtiden bland ÅA:s studerande då läget kan ändra till det sämre när som helst, vilket historien visat.

Att HU och Juristförbundet framhäver samarbete samt en utökad kvot i samband med anhängig ansökan är ingen överraskning. Men i själva verket handlar problematiken i dagens läge inte om mängden kvotplatser, utan om de krav som belastar möjligheten till fortsatta studier. För ÅA:s RN-studerande framstår det som oklart vem det är som gynnas av dessa antagningskriterier och vad deras ändamål är.

Att föra fram faktaargument utesluter naturligtvis inte att ärendet väcker känslor hos RN-studerande vid ÅA som befinner sig i en otrygg situation. Förutom regional- och högskolepolitik berör ärendet ÅA studerandes personliga livssituation. Enda sättet att nu och i framtiden garantera en kontinuerlig studiestig för ÅA:s RN-studerande är att bevilja ÅA rätten att utbilda juris magistrar.

Emma Långström Styrelseordförande

Fanny Jonasson Studieansvarig

Ämnesföreningen Stadga r.f