Att få en andra chans
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vissa datum etsar sig fast i minnet – dagar som delar in livet i ett ”före” och ett ”efter”. Som dagen man fick sitt första jobb, träffade sitt livs kärlek, fick barn eller förlorade någon nära.
För mig bär midsommartiden på två minnen som format mitt liv.
På midsommarafton för 15 år sedan kom vi hem från BB med ett litet knytte, en händelse som förändrade vårt liv för alltid – trots nio månaders förberedelse.
Men livet är inte alltid förutsägbart.
Sex år senare, på midsommardagen, inträffade något oväntat. När jag skulle stiga upp på morgonen, föll jag tillbaka i sängen. Min ena arm var klumpig och halva ansiktet domnade. Synen var suddig och balansen som bortblåst.
Det vi först skämtade bort blev snabbt allvar.
Midsommarhelgen med Radio X3Ms sommarplåga “Gung i kajutan” och planerna på att åka ut till en holme med goda vänner byttes till en skrämmande ambulansfärd. Jag tvingades lämna barnen utan att veta när – och om – jag skulle få träffa dem igen.
Av allt som hände har den känslan etsat sig fast starkast. En rädsla jag hoppas slippa uppleva igen.
Det tog nästan en vecka innan jag fick veta att jag hade drabbats av en stroke på grund av en bristning på en artär i nacken. Symptomen var tydliga, men läkarna hade svårt att förstå hur en ung och relativt vältränad kvinna utan tidigare hälsoproblem kunde drabbas.
Jag återhämtade mig och är idag mer eller mindre helt återställd. Armar och ben fungerar, ögonen ser. Den brustna artären har för länge sedan läkt och antalet hjärnceller borde inte ha minskat alltför mycket. Balansen är långt ifrån perfekt, men inget som påverkar min vardag.
Med mig hem från sjukhuset fick jag råd om hur jag skulle leva resten av mitt liv. Jag får till exempel inte åka vilda attraktioner på nöjesfält eller måla tak. Trampolin och bungyjump är också förbjudna. Dessutom måste jag undvika slag och stötar mot huvudet och nacken.
Jag får inte heller luta mig bakåt i frisörstolen, utan står istället på knäna med huvudet över handfatet. Inte lika bekvämt, men det fungerar. Min annorlunda stil har genom åren lett till många intressanta diskussioner, och en gång tänkte en äldre dam ställa sig på samma sätt eftersom hon trodde att det var det nya sättet att få håret tvättat.
Så visst tog stroken något från mig, men den gav också något tillbaka. Mycket har hänt sedan den där midsommardagen för nio år sedan, och på många sätt är jag nöjdare med den jag är idag än jag var då. Omvälvande händelser är alltid en ögonöppnare. Man blir medveten om sin egen dödlighet och sina värderingar. Vikten av familj, släkt och vänner blir kristallklar, medan allt annat blir en suddig dimma i horisonten.
Några månader efter min stroke drabbades även Kaj Kunnas av motsvarande öde. Jag minns att det fick mig att för första gången citera honom i en av mina texter:
”Rakas elämä. Kiitos että vielä saan jatkaa kanssasi! Kiitos jatkoajasta!”
Vi klagar ofta på att vi inte har tid, men i verkligheten är tid det enda vi har. Får man dessutom en förlängning, borde man förvalta den väl. Det är dock lättare sagt än gjort när ekorrhjulet snurrar allt snabbare.
Men varje år när midsommarsolen stiger påminns jag konkret om den tilläggstid jag fick. Om vikten av att andas, skratta och njuta av de små stunderna. Att uppskatta tiden vi har och dem vi får dela den med. Däremellan hinner jag glömma bort det tusen och en gånger, men förhoppningsvis lär jag mig varje år att leva lite mer i nuet.
Glad midsommar till er alla!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.