Förflytta dig till innehållet

”You seem so obsessed with structural reforms!”

Robert Seger
kvinna i ljusgrå tröja med kort hår och glasögon ler mot kameran

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

”Det här med att det finns både välfärdsområden och landskapsförbund är förvirrande. Är det ingen som tänkt på att slå ihop dem?”

”Du menar att det är vanligt att inte bara riksdagsledamöter, utan också ministrar (!!!) sitter i kommunfullmäktige?”

”You seem so obsessed with structural reforms! Ni i Finland verkar så fixerade vid strukturreformer!”

Europarådets centrum för god förvaltning genomför i år ett projekt som ska ge myndigheterna i Finland goda idéer för livet efter välfärdsområdesreformen. Jag är med som nationell expert. Det har varit ögonöppnande att ta del av de utländska experternas blick på Finlands förvaltningssystem och att försöka svara på deras skarpa frågor.

Förvaltningspolitiken är som en sommarstuga som vart fjärde år alternerar mellan släktgrenar med varierande åsikter om arkitektur och inredning. Ett gäng bygger en balkong. Nästa gäng tycker balkongen är ful, men river den inte, utan bygger en altan för att balansera upp helheten.

Utan full kännedom om de politiska beslut som lett fram till de olika lösningarna kan systemet se märkligt ut, som en sommarstuga med röd balkong och blå altan. Kommunikationen med mina europeiska kolleger har också avslöjat hur det som tas för givet i ens eget land färgar tolkningen av ett andra förvaltningssystem.

I uppståndelsen kring det gnisslande samarbetet mellan partierna i Petteri Orpos koalitionsregering har det inte sagts så mycket om hur regeringen tänker om den offentliga förvaltningen. Avsnittet hör till de mindre dramatiska i regeringsprogrammet, men om regeringen håller ihop kommer också den att bidra med några kråkvinklar till det förvaltningspolitiska bygget.

På ytan verkar det som om den utbredda sucken från kommunerna om att få vara i fred för radikala reformer under några år skulle ha hörsammats. Inga ytterligare uppgifter ska överföras från kommunerna till välfärdsområdena och det utlovas politik som bättre beaktar olika kommunernas behov och förutsättningar.

Välfärdsområdena ska varken få beskattningsrätt eller nya uppgifter. Det här kan se ut som ett icke-beslut, men är i själva verket ett strategiskt vägval som cementerar välfärdsområdenas ställning som hybrider som varken är renodlat självstyrande eller renodlat statliga och stärker den centraliseringstendens som rått under de senaste åren.

Eftersom regeringen vill strama åt resursanvändningen och styra välfärdsområdena att ta i bruk kostnadseffektiva lösningar innebär det att ministerierna får mer makt, medan de folkvalda beslutsfattarna i välfärdsområdena får streta på med begränsat handlingsutrymme. De kan inte göra mycket för att påverka välfärdsområdets inkomster och får ännu hårdare direktiv om att hålla styr på utgifterna.

Tendensen att flytta makt från regional till nationell nivå förstärks av den planerade reformen av den statliga regionförvaltningen. De sex regionförvaltningsverken, de sista arvtagarna till länsförvaltningen från 1634, ska ersättas av en ny nationell tillstånds- och tillsynsmyndighet.

NTM-centralerna ska ersättas av regionala livskraftscentraler. Den som hoppades på att begreppet ”livskraft” snart skulle bli omodernt får vänta ett tag till. Exakt vad de nya livskraftscentralerna ska syssla med är diffust, men jag gör en mental anteckning om att det här är något mina europeiska kolleger kommer att ha många frågor om.

Men som alltid: Kom ihåg att förverkligandet avgör.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter