Förflytta dig till innehållet

Vintersömn, ljusslingor

Kvinna med armarna i kors.
Ann-Christine Snickars.

När man river november ur kalendern känner man instinktivt att det värsta är över. Med december kommer julbelysningen på allvar och sen kommer solen själv.

November har alltid varit sovmånad för mig, och egentligen skulle jag inte ha något emot att bli en björn och gå i ide och stiga upp först i snösmältningen, hungrig som en varg!

Björnar har något som vi inte har, de kan vakna ur vintersömnen med muskler kvar som håller dem på ramarna. Det skulle inte gå för en människa att efter ett kvartal, eller mer, under täcket resa sig och raskt promenera till kantinen.

Har lekt med tanken att man i framtiden kunde injicera det där björntillägget – ett enzym eller vad det är– mot muskelförtvining och söva ner medborgare som inte passar på arbetsmarknaden.

För det skulle den sovande kunna få en hyfsad klumpsumma. Och medan man ligger avdomnad kunde en robot näthandla för nästan allt – så att man inte svek sitt uppdrag som konsument.

Vad man vill ha vet roboten redan, för man har en lämnat efter sig ett spår av kiselstenar som sagans barn, i dag kallas stenarna algoritmer.

Det enda som hindrar nedsövningen måtte vara att det är knepigt att räkna ut om det på riktigt är lönsamt. Om det är etiskt att knuffa ut människor ur den vakna gemenskapen? Såna frågor vill helst aldrig bli ställda.

Jag hade tänkt tillägna julbelysningen denna text, ljuspunkterna som förökar sig i ljuvligt hisnande takt under decembers första veckor.
Men nu stannade min nyfikna fantasi i frågan kring vad roboten skulle shoppa för min räkning medan jag hibernerade.

Första vakna dag skulle det hursomhelst bli att ta itu med allt emballage. Som på julafton.

Jag är en svag näthandlare. Senast jag klickköpte något var under rösträkningen vid senaste riksdagsval. Då var jag så skärrad att jag köpte ett par leggings med muminmotiv (hemuler!) över nätet.

Dem började jag använda för några kvällar sen när det såg ut som minusgrader och man behövde ett lager under de vanliga gångkläderna. Inget fel på komforten! Och de var inte skeppade hit från andra sidan jorden.

Till världens näthandelsrutiner hör ett massivt returnerande, grejorna åker tusentals kilometer och kanske aldrig används. När jag tänker på paketen som flyger hit och dit tänker jag på världens undergång.
Världens undergång närmar sig för att det inte är förenligt med ett på alla sätt fritt samhälle att hindra människan från att göra katastrofala val.

Ibland handlar man i oförstånd. Det går inte att förbjuda oförstånd. Ibland väljer vi i hybris, ser oss själva som undantag. Men att se sig som särskild undantagsindivid – det är bara huskatter som får tänka så.

Varje dag får några fler äppelträd i trädgårdarna i min omgivning några fler ljusslingor. Jag blir uppmuntrad av det. Ljusslingor är en stor artikel nu. Ljus behövs då vi inte kan veta när det värsta är över.

Den första som smyckade sin fasad med lampor i byn där jag växte upp var en ensam man, som kanske hade släktingar i Amerika som hade sänt kort som visade hur det kunde ta sig ut om man ansträngde sig lite.

På den tiden fanns inte energisnåla lampor, så det måste ha synts på elräkningen. Och eftersom mannen var bidragstagare, och det till någon del var kommunala pengar som lyste upp hans hus, väckte det också agg.

Men jag var tonåring med jättelång pannlugg och tyckte att var fantastiskt att visa på sin existens så där. Och mest satt han ju inne, så det var byborna, arga och glada, storsinta och missunnsamma, som julbelysningen jämlikt kom till del.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter