Förflytta dig till innehållet

Vinna eller försvinna – avigsidor i tävlandet finns inte enbart i Squid Game

porträtt på ung mn utan hår

Det gäller att vara bäst, om man kan – och att åtminstone inte vara sämst. Många av oss tävlar mot varandra dagligen.

De flesta branscher är mer eller mindre tävlingsinriktade, såväl inom organisationens väggar som gentemot konkurrenterna. Kapitalförvaltning även så.

Vissa anglosaxiska banker har gått så långt att de med några års mellanrum sparkar ut den sämst presterande tiondedelen av sina anställda.


Även renodlat intellektuella branscher, som den akademiska världen, är tävlingsinriktade. De som inte publicerar tillräckligt gallras bort genom att finansieringskranarna stängs, och så får de söka sig till andra yrken. Inom konsten, eller sporten, är tävlingen extremt hård. Endast de som sitter i topp 1 procent kan leva på konst eller idrott.

Många av oss ägnar avsevärda mängder fritid till att ytterligare tävla mot varandra, eller till att betrakta andra då de tävlar mot varandra. Jag tänker främst på olika sportgrenar och teveprogram, som game show och reality, men också fiktiva serier.

Squid Game har snabbt blivit en megasuccé. Där är insatsen liv och död, som sig bör för fängslande fiktion. Spelarnas gemensamma nämnare är havererad privatekonomi.

Kämpa tills du är död, eller ensam vinnare av miljardpotten. Lek har förvandlats till hänsynslöshet. Squid Game är det kapitalistiska tävlingssamhället draget till sin vidrigare spets.

I verkligheten är den död som hotar oss inte fullt så radikal. Det handlar mera om döda drömmar, men också om psykologisk död.

Kan du vara den du är? Eller måste du anpassa dig och töja på ditt psyke så till den grad att du inte längre känner igen dig själv (likt deltagarna i Survivor eller Temptation Island)?

För inte så länge sedan läste jag en studie om tävlingsmomentets inverkan på prestationer. Kontentan var att prestationerna blir bättre då man har en motståndare, eller tror sig ha en motståndare. Men endast då det gäller fysiska prestationer, och främst gällande reaktionsförmågan.

Mäns reaktionsförmåga påverkades mera än kvinnors. När det gällde kognitiva prestationer, vilka involverade minnet, var resultatet det motsatta. Tävlingsmomentet gjorde de kognitiva prestationerna sämre.

En annan studie som undersökte huruvida tävlingsidrott främjar barns sociala förmåga och självförtroende gav lika deprimerande resultat. Yngre barn som idrottade var mer sociala än de som inte idrottade, men redan vid tretton års ålder var skillnaden utraderad.

Självförtroendet var högre bland de yngre inom idrott, men även där raderas skillnaden ut. Denna gång vid aderton års ålder. I ljuset av den studien är det alltså en myt att tävlingsidrott stöder ungdomars sociala utveckling.

Avigsidan med tävlandet är att inte alla kan vara bäst, och någon är tyvärr alltid sämst. Den psykologiska bördan av tävling blir i längden tung att bära.

Att ständigt jämföra sig med andra och bygga sin självtillit och sitt egenvärde på tävlingsframgång är inte sunt.

Nittionio procent skall inte gå runt och känna sig otillräckliga, bara för att de inte ligger bland topp-procenten i normalfördelningskurvan. Eller hur?
Mera samarbete istället?

En studie om tävling versus samarbete i några kenyanska stammar visade att samarbete är vanligare ju mer likartade kulturerna är. När de kulturella skillnaderna växer, minskar tendensen till samarbete.

Inom företag är det vetenskapligt påvisat att det interna samarbetet ökar när tävlingen gentemot konkurrenterna skärps.

Inom nationer gäller detsamma för krig – tyvärr.

Ekvationen är med andra ord komplicerad. Men omöjlig? Förmodligen inte.
Men tyvärr hämmar tävling även kreativitet.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter