Vill SFP begå harakiri?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Politik. Som medlem av Vänsterförbundet önskar jag ingalunda SFP:s undergång, eftersom det inte skulle förbättra svenskans ställning. Å andra sidan är det viktigt att Svenskfinland inte är en enpartistat, så att finlandssvenskarna förutsätts lämna politiken åt de finskspråkiga. Konkurrens mellan olika ideologier är en viktig del i ett samhälles vitalitet. Detta gäller också Svenskfinland. Därför känner jag mig fri att framföra synpunkter gällande SFP:s rådande nödläge.
Den springande punkten i dagens diskussion är att Anna-Maja Henriksson inte inser eller vill medge att det var ett misstag att föra in SFP i regeringen med Sannfinländarna, vilket fått väljarstödet att rasa.
För att rädda SFP borde partiet lämna (i praktiken fälla) regeringen. Henrikssons avgång var nödvändig, eftersom hon begått detta misstag. Ingen kan påstå att en regering där statsministern överlåtit skötseln av de humanitära frågorna åt Sannfinländarna inte bedriver sannfinländsk politik.
Otto Anderssons slingrande i Veganyheterna 23.2 klockan 17 i fråga om den planerade Pushback-lagen var ett bottennapp. Att fälla regeringen behöver inte betyda opposition för SFP. Centerpartiets ledning kan inte vara så galen att den tror att man undgår ett nytt valnederlag om man nu går med i regeringen. Förhoppningsvis väljer SFP en ordförande som inser att avsluta regeringsäventyret. Dessvärre tycks de nuvarande kandidaterna inte ifrågasätta partiets regeringsmedverkan.
Vad jag är ute efter är dels den nuvarande regeringens avgång, dels att denna regering inte blir den sista med SFP, eftersom nästa riksdagsval hotar att bli en slutkatastrof för partiet om man sitter kvar i Orpos regering valperioden ut, någonting som jag alltså trots min egen partipreferens inte önskar.
Risto Nurmela
Pargas
Verklighetsfrämmande skriveri.
Vänsterförbundet bara längtar tillbaka till ett förflutet där SF endast hade 5 mandater. Den tiden kommer inte tillbaka; att vilja så är nostalgiskt av VF. Bara för att man ogillar sannfinländare betyder inte att de kommer att försvinna från den politiska kartan. Lik De gröna (etablerade c. 1985) är de (gr. 1995) här för att stanna. Folket gillar dem. SFP:s ledning, i motsats till Risto från Pargas, verkar fatta läget, inklusive alla förutom Eva Biaudet, vem som delar på Ristos uppfattning.
Och när läget är det ovannämnda är det bättre för SFP att bygga nytt, dela på makten och ha vänner än sitta i opposition tillsammans med andra frustrerade.
En tillägsorsak: den föregående oppositionssitsen var traumatisk för partiet.
Finland behöver en pushback-lag, för Ryssland använder flyktingar som en del av hybridkriget och tvingar dem till gränsen eftersom Finland följer avtal som dessutom är utdaterade och tar inte i beaktande denna typ av hot. Eftersom de är en del av hybridkriget så skall vi inte heller behöva ta emot någon, för annars så visar vi svaghet och böjer sig för ryska hot. Dessutom så kan man undra hur dessa asylsökare har fått röra sig fritt i landet utan eller med falskt ID medan de väntar på utredning, de borde hållas under kontroll på ett isolerat ställe. Dessa illegala invandrare är potentiella hot mot säkerheten samt potentiella spioner.
Bara ta Sverige som exempel på hur det går om man inte kontrollerar invandring, de problemen vill vi inte ha hit i landet.