Förflytta dig till innehållet

”Viljans eld kan matas med fina vedklabbar av kärlek, eller med rädslans våta och murkna virke”

porträtt på ung mn utan hår

Skapelsens krona. Survival of the fittest. Ett par trötta axiom kring vad det innebär att vara människa. Bägge hopplöst förlegade och falska.

Vi är inte oberoende herrar över naturen med obegränsad fullmakt att exploatera. Hundra år till av senaste decenniers business as usual vore lika med att skapelsens krona sågar av grenen hen sitter på.

Inte heller är vi de snabbaste, starkaste eller mest vigulanta bland djur.

Vilken halvdan tiger, björn, eller noshörning som helst gör slut på såväl dig, mig som regerande världsmästaren i en rättvis fight. Som individer är vi inte i toppen av näringskedjan.
Vad är vi då?

Människan har existerat i cirka två- till trehundratusen år. Karriären som dominant art inleddes för omkring tiotusen år sedan.

Istiden var slut och inlandsisen hade retirerat till polerna. En era av gyllene klimatförhållanden såg sin gryning. Ungefär samtidigt, på flera olika kontinenter, började människor kultivera sina matväxter. Vad vi kallar jordbruksrevolutionen var ett faktum.

De människoflockar som brukade jorden och var bofasta växte i storlek.

Konkurrensen om mark och resurser ökade. Kvaliteten på flockens ledning, ekonomi, administration, krigsmakt och sammanhållning ökade i betydelse. Så småningom växte flera civilisationer som expanderade på bekostnad av sina mindre sofistikerade grannar.

Illusionen om människan som skapelsens krona föddes. Illusionen om människan som Gud föddes. Pyramider byggdes. Imperier etablerades och gick under.

Makthungriga dynastier och fraktioner böljade över jordens fruktbarhet likt sädesfält i snålblåsten.

Vart vill jag komma?

På 1830-talet, ute på ett halt däck, på ett segelfartyg genomsvept av dimma, genomfors en ung brittisk imperialist av rysningar. Han drabbades av en uppenbarelse. Guds intrikata sömnadsmaskin stod naken.

Extasen var så intensiv att han i sitt intellektuella slit, under de påföljande åren, för att belägga ett paradigmskifte i vår mytologi, missade sin egen sons begravning.

Darwins teologi lade grunden för den felaktiga uppfattningen om survival of the fittest och för rasbiologi, och för det som Hitler ansåg vara endlösung der judenfrage.

Och nu äntligen till saken.

Samarbete.

Samarbete är vår största styrka. Kommunikation är samarbetets hjärna. Vore vi ensamma vargar eller öde öar behövdes ingen kommunikation, men eftersom vi är flockdjur som behöver göra saker tillsammans kommunicerar vi med varandra konstant.

Med dålig kommunikation förstår vi inte varandra, inte varandras avsikter, önskningar eller känslolägen.

Med dålig kommunikation blir vi slavar åt långvariga och onödiga konflikter.
Konflikter inom flockar är naturligtvis oundvikliga. Men nivån på kommunikationen, graden av förståelse för varandra och förhandlingsvillighet är avgörande för att komma vidare. Men inte tillräckligt. En till kvalitet krävs.

Nämligen anpassning. Utan anpassning går vi under i första bästa storm. Anpassning gäller för både varandra och för miljön. Flourishing of the mostly adaptive.

Anpassning kräver vilja. Viljans eld kan matas med fina vedklabbar av kärlek, eller med rädslans våta och murkna virke.

Med kärlek menar jag starka emotionella band och andlig insikt om vad som är viktigast i livet.

Rädslan som drivkraft underbyggs bäst av ett starkt makt- och våldsmonopol som kan påtvinga alla andra sin egen vilja genom hot om vedervärdiga konsekvenser för dem som inte låter sig utnyttjas.

Rädslans samarbete saknar ett vi.

Rädsla är otrevligt.

Rädsla lönar det sig inte att anpassa sig inför.

Vi är starkare.

Vi är mer än ekande brons och skrällande cymbaler.


Läs fler kolumner av Johan Franzén här

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter