Förflytta dig till innehållet

"Vi uppmanar varandra att använda vårt sunda förnuft. Men vad är kriterierna på sunt förnuft?"

En dag reser jag från stan nästan två timmar med buss och tänker göra allting rätt. Handlar efter rekommendationerna, tar på mig munskydd på hållplatsen, behåller det på tills jag har stigit av.
Masken kommer från en ask jag köpt på apoteket. Räknar man ut vad de kostar per styck landar man på 1,65 euro. Billigt eller dyrt, det beror på vad man relaterar till.
Kräver man att det ofelbart ska skydda en från en fatal sjukdom (det gör det inte) är det onödigt dyrt. Tänker man att masken bidrar till att minska droppsmitta om man råkar ha viruset, eller i annat fall signalerar att man är beredd och tänker på sin omgivning, då är det väl ganska billigt. Så har jag räknat ut det.
Människan i dag, när tanken är att lösningar kan köpas (och säljas!), vill ha bombsäkra garantier. Finns de inte blir man missnöjd, deprimerad, arg – i den ordningsföljden eller allt på en gång.
Känslan av utsatthet, att bli behandlad godtyckligt och orättvist, hur får man bukt med den?
När jag stiger av bussen på ändhållplatsen har passagerarna gradvis droppat av, de sista kilometrarna är jag den enda som är kvar. Och medan jag funderar på var och när den bästa platsen eller ögonblicket att ta av mig masken uppenbarar sig har vi hunnit ända fram.
Chauffören ser lite medlidsamt på mig, och jag ser lite medlidsamt på mig själv när jag ser min spegelbild. Ser vad chauffören tänker: en överdrivet försiktig en har vi här. Och så ser jag ut vid resans mål, men vid starten var jag det inte.
Vi uppmanar varandra – medpassagerare i livet – att använda vårt sunda förnuft. Men vad är kriterierna på sunt förnuft? Räcker det att det är just mitt?
Om det sunda förnuftet är en flod som har ett mål, vilket det nu är (ett evigt liv i det sunda förnuftets himmel?) kan man i alla fall räkna med störningar i flödet, tänker jag.
Det är obehagets stenblock som slängs i, de förutfattade meningarnas giftiga alger, arga attacker av konspirationsteoriernas vasstandade fiskar, det förflugna ordets oljeutsläpp, orsakat av någon man obetingat brukat tro på.
Sunda förnuftet borde testas varje morgon. Till bilden hör ju att vi tror att förnuftet är som friskast just när det fallerar.
Det är precis den blinda fläcken som jag fruktar, liksom jag fruktar hybris, som för dagens människa just inte betyder att sätta sig upp mot gudarna, för gudarna har i avgörande utsträckning lämnat vår tankevärld.
Hybris i dag är väl tendensen att strunta i att världen består av andra, av människor som vi, med lika rätt till liv och hälsa.
Hybris skiter blankt i rekommendationerna, och det av principiella skäl. Ingen får säga till mig vad jag bör göra.
Hybris nämndes under lektionerna i antika myter, där vi också lärde oss om oraklet i Delfi, den biten fascinerade mig stort. Vid porten in till henne stod skrivet ”Känn dig själv!” och jag lockades av tanken att man skulle kunna förutsäga framtiden om man bara kände sig själv till fullo.
Svårigheten ligger i att man inte vet när man känner sig själv till fullo – anade vagt att det förhöll sig så. Det kändes som att börja på en lång resa, helt på egen hand.
”Känn dig själv!” som fortgående försök ersätts för oss för det mesta av ”Hur känner du dig nu?”, som är lättare att svara på, och som kompass kan föra en rätt eller vilse beroende på omständigheterna.
Kände mig tafatt och påstirrad när jag som enda passagerare steg av bussen, med ansiktsmask upp till ögonen.
Men nästa resa tänker jag göra likadant, om det är rekommendationen.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *