”Vi har på förhand bestämt vem som är god och vem som är ond, och väljer utgående från det vilka fakta vi tror på”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Lördag kväll i Helsingfors. Ligger på hotellrummet efter en lång dag på bokmässan och slötittar på BBC, som från en utsiktspost i Israel låter kameran i realtid visa ut över det mörklagda Gaza. Ungefär var tionde sekund lyses himlen upp av en explosion när israeliska missiler slår ner bland husen i Gaza, vars skyline framträder mot den mörka Medelhavshimlen. Samtidigt ser man hur en mängd mindre pjäser ständigt avfyras i riktning mot Israel från ett område lite längre söderut.
Inför omvärldens ögon pågår ett krig. Varje explosion utsläcker sannolikt ett antal människoliv. Människor som haft oturen att dra nitlotten att födas som palestinier. De hör till världens fördömda.
På ett område lika stort som landmassan av Ingå kommun trängs 2,2 miljoner invånare, i praktiken belägrade av Israel sedan långt mer än ett årtionde. Deras stora misstag var att majoriteten av dem i demokratiska val röstade fel, gav sin röst åt Hamas, som var oförsonligt inställd mot arvfienden Israel sedan – den tidigare internationella parian – PLO och Yassir Arafat slagit in på en fredlig väg.
Hamas fann meningsfränder bland lika radikala och mot araberna oförsonliga israeler, som mördade premiärminister Rabin som på 1990-talet slöt en fredsöverenskommelse med PLO. Att dagens israeliska regering består av företrädare för just dessa grupper saknar inte betydelse i den tragedi som nu utspelar sig.
Den katastrofala humanitära situationen i Gaza, ”världens största flyktingläger”, har omvärlden blundat för och kommit att betrakta som ”normalläge”. Det åstadkom Hamas åtminstone en förändring på genom sin på alla sätt fullständigt oförsvarbara attack mot israelisk civilbefolkning.
Det avskyvärda överraskningsangreppet gav dock Israel en god motivering att slå till. Att Hamas medvetet utnyttjar civilbefolkningen som sköldar hör dessvärre till modern total krigföring. Det fick USA bittert erfara redan i Vietnam, där fienden fanns överallt, mitt bland civilbefolkningen i byarna.
Sedan dess har krigföringen förändrats. Nu sköts den med robotar, drönare och missiler på bekvämt avstånd från offren, som man inte behöver se. Det är just ett av problemen i ett krig som detta. Kriget blir kliniskt som i ett datorspel, åtminstone för åskådarna vid tv-skärmarna, och offren avhumaniserade.
Historieböckernas skildringar av humanitära katastrofer som Leningrad, Dresden, Hiroshima, Sarajevo eller Butja 2022 får uppenbarligen sällskap av Gaza 2023. Det som skiljer Gaza från de tidigare är att en del av omvärlden applåderar eller åtminstone visar förståelse för slakten av civilbefolkningen, och detta dessutom redan innan den ägt rum.
På samma sätt som civilbefolkningen är oförskyllda måltavlor i krigföringen är medierna delaktiga i den genom den opinionsbildning de skapar grund för.
Att bägge parterna i konflikten utnyttjar medierna för att få sympati för sin sak är lika uppenbart som i Ukraina, där proffset Zelenskyi gett ukrainarna en knockoutseger i propagandakriget.
Det förödande raketangreppet – avsiktligt eller av misstag – mot sjukhuset i Gaza, som palestinierna i sin propaganda slog upp stort som krigsbrott med uppblåsta dödssiffror, slog tillbaka med kraft då israelerna lyckades övertyga omvärlden i väst att de var oskyldiga. Israelerna kunde i stället försöka framställa sitt massmord på Gazaborna som ett berättigat svar på Hamas vidrigheter, som man tacksamt nog kunde förevisa för världen.
Att vi idag på många sätt lever i vår egen lilla bubbla och väljer de fakta vi vill för att formulera vår syn på händelser är uppenbart, se bara på opinionsbildningen i USA eller synen på vaccinationer här hos oss. Vi har på förhand bestämt vem som är de goda och vem som är de onda, och väljer utgående från det vilka fakta vi tror på.
Vår bild av händelserna i Mellanöstern belastas dessutom av vårt kollektiva europeiska dåliga samvete över behandlingen av Europas judar under nazistepoken. Det kortet kastas vanligen framgångsrikt fram, förr eller senare, när det gäller att motivera Israels agerande. I Mellanöstern har man föga förståelse för det, där har man mycket annat att peka på för att försvara palestiniernas sak.
Jörn Donner gjorde på 1980-talet för Hufvudstadsbladet en serie reportage från Mellanöstern. Jag minns hur HBL en gång skrev en ”puff” som löd ungefär: ”I nästa avsnitt presenterar Donner sin lösning på konflikten.” Den artikeln såg jag fram emot med spänning.
Rubriken i följande nummer löd: ”Det finns ingen lösning”.
Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.
Tack Sture för en nykter analys, välkommen som sådan!