Vi behöver varandra
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Vad ska du bli när du blir stor?” är en fråga som antagligen är bekant för de flesta av oss. Speciellt som barn och ungdom riktades den frågan mot en nu som då.
Det har berättats för mig att mitt tidigaste svar på den frågan var att jag på sommaren skulle arbeta som fiskare och på vintern som julgubbe. En trevlig kombination kanske man kan tycka, men dessvärre verkar det inte bli något av mina ambitioner att tjäna mitt levebröd genom fiskande och julgubbande.
Under de fem senaste åren har jag studerat teologi med ett tydligt mål i sikte. Jag ville bli präst. En dröm som för fem år sedan fortfarande kändes ganska långt borta.
Idag är denna dröm ändå närmare att gå i uppfyllelse än någonsin tidigare.
Plötsligt har jag blivit stor, och på söndag kommer denna fiskande julgubbe att vigas till präst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Fem år kan göra mycket i en människas liv. När jag ser tillbaka på min studietid ser jag att varje år förändrat mig som människa. Mitt sätt att se på världen har genomgått en förändring.
Denna förändring är inget negativt, jag har helt enkelt vuxit. Detta växande har främst ägt rum i och med de människomöten jag fått erfara under min studietid.
När jag blickar tillbaka på hur mitt liv sett ut under den rådande coronapandemin kan jag inte undgå att lägga märke till att jag upplever att jag inte vuxit på samma sätt som tidigare. Jag märker att jag på sätt och vis trampat på ställe under det senaste året.
Pandemin har gett mig möjlighet att själv välja vilka människor jag vill träffa. Jag har inte tvingats att umgås med människor som jag inte själv har valt att träffa.
Livet har utspelat sig i en slags bubbla bestående av människor som förstärker mitt eget sätt att se på livet. Och det har varit skönt. Det är bekvämt att inte behöva utmanas av människor som är olika en själv.
Tidigare reflekterade jag inte så mycket över vad dessa möten med människor olika en själv betyder för mig, men idag förstår jag att det är de möten som betytt allra mest för min utveckling som människa.
Att restriktionerna småningom lättar och att vi äntligen får sitta på en solig uteservering med en kall dryck i handen är viktigt för vårt mående.
Men det allra viktigaste måste ändå vara att vi igen tvingas möta människor som vi inte själva valt att möta. För det är just på grund av våra olikheter som vi behöver varandra.
Det beklagliga resultatet av att vi isolerar oss i våra egna bubblor är att polariseringen i vårt samhälle ökar.
Den kristna gemenskapen beskrivs i Bibeln som Kristi kropp, i vilken människorna liknas vid olika lemmar med olika uppgifter. Under pandemin har våra gemenskaper allt mer kommit att likna ”huvudfotingar” istället för en hel kropp.
Vi behöver varandra för att kunna bilda en hel gemenskap. Vi behöver varandra för att vi ska kunna växa som människor.
Tro mig: En fiskare, en julgubbe och en präst kan verkligen få plats i samma kropp.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.