Förflytta dig till innehållet

Vi bär med oss de bortgångna på många sätt

Jag har ca 430 km till de gravar jag skulle vilja tända ljus på till alla helgons dag. Ibland har vi under helgen gått till någon av de minnesplatser för dem som är begravna på annat håll (finns på de flesta gravgårdar). På ett bord hemma brukar vi sätta fram foton av dem som vi saknar och tända ett ljus.

Under aderton år av vår familjs liv bodde vi i Kimito prästgård med utsikt över gravgården. Minnet av ljushavet under allhelgonahelgen bär jag ännu med mig.

Jag minns samtidigt hur våra barn när de var små tyckte det var ”orättvist” att inte de i likhet med sina klasskamrater hade någon nära anhörig på gravgården i Kimito. Under ett av barnens födelsedagskalas ville nämligen de då 9-åriga gästerna gå till gravgården och visa för varandra var deras släktingar hade sina gravar. Kanske det här spontana kalasprogrammet blev mera minnesvärt än skattjakten som vi föräldrar hade planerat?

Vi kan minnas våra döda anhöriga och vänner på olika sätt. Jag upplever själv att mina bortgångna föräldrar finns med i min vardag på många sätt. Inte endast genom saknaden utan framför allt genom deras omsorg och kärlek som bär jag inom mig. Deras uppmuntran, som följt mig genom livet, men också deras förväntningar på mig påverkar mig ännu medvetet eller omedvetet.

Det är intressant hur vissa föremål från mitt barndomshem har blivit viktiga och hittat sin plats i vårt hem i Åbo. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha den gamla ryan men nu hänger den bredvid matbordet och påminner mig varje dag om mina rötter i barndomslandskapet. I vårt kök finns också en stor röd skål av glas framme, den som mamma tog fram ur kärlskåpet när vi hade gäster och åt fruktsallad.

Jag tänker att vi bär med oss våra långvariga nära relationer så länge vi lever också då när döden skiljer oss åt. Det är såklart inte endast allt det goda vi fått av varandra som vi bär på. Även besvikelser och sår kan finnas med som en tyngande ryggsäck. Många har upplevt att ryggsäcken blir lättare att bära om man i förtroende kan dela erfarenheter med någon annan.

Traditioner kan också hjälpa oss att minnas. De kan skapa tid och rum för saknad och sorg men också tacksamhet. De kan även öppna dörren för en väg till försoning med livet. När vi i gudstjänsterna under en vanlig söndag tackar och ber för de församlingsmedlemmar som nyligen dött ber vi också för alla som sörjer. Ibland använder vi en bön som jag tycker att uttrycker det kristna hoppet på ett fint sätt: ”Gud, låt evighetens ljus lysa för levande och döda.”

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter