Vi är varandras mylla
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I många situationer har jag ganska bra självförtroende.
Jag kan ställa mig framför en stor samling människor och hålla tal eller predika. Jag tycker om det, jag märker att det ger mig energi.
Men när jag ska sätta ett litet frö eller en planta i jorden är mitt självförtroende som bortblåst, trots 4H-karriären i barndomen (tyvärr fixade min pappa det mesta i mitt morotsland…).
För några dagar sedan var det dags att så sallad, dill och persilja i vår odlingslåda invid sommarstugan och även hitta en bra plats för några rabarberplantor.
Jag behövde konsultera min svägerska som är duktig på odling.
Min syster blev också inblandad och hon ”peppade” mig och sa: ”I alla odlingsböcker heter det att man måste bara våga pröva. Det händer ingenting om inte fröna eller plantorna kommer ner i jorden.”
Också på andra områden i livet märker jag att jag har en alltför lång startsträcka med att göra det som ligger utanför mitt bekvämlighetsområde.
Jag skulle vilja likna min väns fyraåring som sa: ”Man måste alltid föröka det man aldrig har gjort förut”.
Jag kan gå omkring och längta efter att lära mig något nytt, jag kan läsa böcker om ämnet och prata om det, men allt för ofta kommer ”fröna inte ner i jorden,” de blir enbart tankar som inte kan växa och gro.
Det som bromsar mig är att jag för mycket tänker på resultatet och på all den tid det kommer att gå åt att lära mig genom försök och misstag.
Medan jag sitter och skriver den här kolumnen vid sommarstugan kommer min svägerska förbi och frågar om jag liksom i fjol ska laga nässelsoppa. Hon säger att hon inte kommer sig för att laga eftersom hon aldrig har gjort det tidigare.
Nu växer mitt självförtroende och jag som har tillrett nässelsoppa två gånger tidigare i mitt liv hör mig säga: ”Jag kan göra nässelsoppa till lunch i dag, vi kan äta tillsammans”.
När någon annan tror på min förmåga vågar jag plötsligt mera och vill pröva.
Frön och odling är berörande metaforer för vårt mänskliga liv. Jag tycker om bilden att vi människor är varandras mylla.
Vi behöver uppmuntran, stöd och goda råd för att växa.
Den här helgen firar vi pingst i kyrkoåret. Pingsten talar om Guds ande som livgivare och hjälpare.
För mig är det en påminnelse om att vi inte behöver pressa livskraft ur oss själva, Guds ande vill blåsa nytt liv i oss.
Att vara människa är att växa, att öppna sig för Guds skaparkraft och ge den vidare till varandra.
Vilka frön vill du sätta i jorden?
Tack Maria för texten och för orden vi är varandras mylla. Det säger en som är från samma säto…