”Vi anställer inte duktiga personer”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Då våra barn var små bilade vi i Sverige. Vi gjorde misstaget att skjuta upp lunchen allt för länge och stämningen i bilen började bli spänd. Vi nödstannade vi vid ett snabbmatsställe för att höja humöret. Till vårt stora förtret verkade hela Sverige ha bestämt sig för att äta där samtidigt som vi. Köerna till disken var otroligt långa. Det tog en och en halv timme för oss att beställa och äta vår ”snabbmat”.
Det här var en upplevelse som väckte både frustration och uppgivenhet. Därför minns jag så tydligt vad jag tänkte då jag köade för att beställa snabbmaten. Jag hade gott om tid att iaktta personalen. Jag irriterade mig på att de flesta höll en normal arbetstakt trots den långa kön. Jag tyckte att de borde snabba på lite. Jag tyckte att det var bra att det fanns några duktiga personer i personalen som jobbade med intensivt och högt tempo och helt tydligt gjorde sitt yttersta för att få betjäningen att löpa fortare.
I dag hade jag förhållit mig på ett annat sätt till situationen. Jag beundrar personer som kan ta det lugnt oberoende av hur lång kön är. Och jag blir jätteledsen då jag ser personer som skyndar sig genom arbetsdagen, eftersom jag vet att det inte är ett hållbart sätt att jobba på. Vid enskilda tillfällen ska vi kunna höja tempot för att rädda en akut situation, men att skynda, hasta och springa ska inte vara det normala tempot på jobbet.
I ett projekt för arbetsvälbefinnande fick jag jobba med en arbetsgemenskap där chefen gav personalen individanpassade förhållningsregler. Till de duktiga, som var uppslukade av sitt engagemang sa hen: ”Du har rätt att sköta ditt jobb i normal takt oberoende av hur lång kön är, den blir inte kortare av att du skyndar. Jag vill att du ska orka jobba här för jag uppskattar ditt engagemang.”
Det här var ett fint exempel på gott ledarskap, ett bra sätt att leda duktiga personer genom tydliga gränser.
På en annan arbetsplats sa chefen att de inte anställer duktiga personer för att de bränner ut sig så lätt. Det tycker jag är synd, eftersom duktiga personer oftast, förutom samvetsgranna, också är begåvade, beslutsamma och fulla av resurser. De har höga förväntningar både på sig själva och omgivningen och hittar lösningar då saker ska fixas. Deras svaghet är att de inte vet när de ska sluta, när det är gott nog.
I skolan uppmuntrar lärarna alla elever att vara mer engagerade och aktiva under lektionen. För min dotter som redan är engagerad och aktiv blir det svårt att förstå att hon inte behöver göra mera. Då var det bra att en av hennes lärare med auktoritet och tydlighet sa: ”Jensen, din kvot är fylld!” då hon redan svarat på många frågor. Det gjorde gott för henne att veta att hon deltagit tillräckligt. Att uppmaningen till eleverna att vara mera aktiva på lektionen faktiskt inte var riktad till henne.
I vår kultur, präglad av luthersk arbetsmoral, kan det kännas avigt att tänka att man ska leda genom att be människor göra mindre. Det som duktiga personer behöver mest hjälp med är att känna att de gjort tillräckligt. De behöver tydliga gränser som ger trygghet, samt empati för att veta att de duger.
Som ledare och medmänniska är det är viktigt att vara tydlig med ramar och att våga individanpassa sitt ledarskap. Särskilt unga personer är sårbara och har svårt att känna sig trygga och tillräckliga.
Det är helt enkelt dags att vi blir duktigare på hållbarhetstänk i arbetslivet.
Här kan du läsa fler kolumner av Daphne Jensen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.