”Verksamheten är viktigare än väggarna”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Verksamheten är viktigare än väggarna”, säger all världens strateger när de stakar ut en ny riktning för en offentlig verksamhet.
”Javisst”, nickar fullmäktige enhälligt, när de slår fast en ny plan. Naturligtvis är det verksamheten och inte väggarna som är det viktiga.
”Håller med i stor utsträckning”, kryssar medborgaren som fyller i en valkompass. Självklart är det verksamheten och inte väggarna som är det viktiga.
Det borde ingå i en obligatorisk fortsättningskurs i vuxenblivande att öva på att verkställa beslut som går ut på att verksamheten är viktigare än väggarna.
Alla kommunala, regionala, statliga, kyrkliga och akademiska beslutsfattare som prövat det vet att det självklara strategiska vägvalets självklarhet bleknar när det är dags att benämna de väggar som inte längre är så viktiga.
”Nu var det ju inte meningen att den i sig goda ambitionen skulle gälla just de här väggarna”, yttrar någon från talarstolen i fullmäktige.
”Rör inte våra väggar!” säger medborgaren som nyligen fyllde i en valkompass och i stor utsträckning höll med om att verksamheten är viktigare än väggarna.
En känslomässig ryggmärgsreaktion? Ibland. Det har hänt att folkrörelser uppstått för att rädda lokaler ingen brytt sig särskilt mycket om innan.
Men att de här folkrörelserna uppstår beror på att väggar är ett bevis på existens. Att byn, stadsdelen, kommunen, regionen, läroämnet eller verksamheten existerar. Att människorna som berörs existerar. Att myndigheten som upprätthåller väggarna vet om att människorna som berörs finns på riktigt. Hur det går när väggarna försvinner kan ingen veta.
När en skola, en sjukhusavdelning, en campusbyggnad eller ett filialkontor som hotats av nedläggning får vara kvar ett tag till sprider sig därför en suck av lättnad. Väggen finns kvar, alltså existerar vi.
Verksamheten är viktigare än väggarna. Så är det naturligtvis, men gemene man är bättre på att observera väggar än att förstå vad som händer inom dem. Timresurser, personaltäthet, servicenivå och kvalitet. Det händer att väggar blir kvar, men att osthyveln mal ner det som hände inom dem.
”Vi trodde beslutet innebar att avdelningen får fortsätta ungefär som förut”, säger någon i Svenska Yles reportage (31.1.2024) från ett välfärdsområde där en nedläggningshotad enhet fått bli kvar, men där det gått många förbi att beslutet innebär att verksamhetens karaktär ska ändra.
I Marit Kaplas prosadikt om den krympande värmländska byn ”Osebol” (2019) beskriver en pensionerad lärare på några rader det som kan gå folk förbi i hundratals sidor beredningstext:
”När jag slutade var det inte någon personal av nåt slag som var på skolan varje dag i veckan./Inte ens mattanterna var där alla dagar utan de hade två skolor och växlade./ Rektorn var där två dagar i veckan, en halvdag varje gång./ Han hade två andra skolor att åka till”.
Verksamheten är viktigare än väggarna. Jodå, men tänk dig noga för vad det innebär.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.