Vem ska få leksaksbilen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I min kolumn i ÅU (20.1.2023) skrev jag om affärsjuridik, med betoning på avtal och hanteringen av risker. Men man kan sällan helt eliminera risken för att parterna ändå blir oense. Det kan handla om olika syn på vad som hänt eller vad någon gjort, dvs. man är oense om händelseförloppet.
Det kan också vara oklart vad man kommit överens om, dvs. man är oense om innehållet i avtalet. Ibland är det en kombination av dessa två. Ibland kan det dessutom finnas oklarheter i lagstiftningen som gör situationen ännu svårare. Tvistlösning är också en central del av affärsjuridiken.
”Jag hade den först!” ropar barnet och kramar leksaksbilen. ”Den är min!” svarar syskonet argt och försöker riva bilen till sig. Detta låter säkert bekant för många föräldrar. Hur löser du konflikten?
Går du in som domare för att döma till ettdera barnets fördel?
Lyssnar du först på barnens förklaring av vad som hänt, varefter du med din livsvisdom fattar ett rättvist beslut som barnen ska följa?
Detta är i sin korthet rättegångens funktion: domaren hör parterna för att skapa sig en uppfattning av vad som skett och genom att tillämpa relevant lagstiftning ger domaren sedan en lösning som parterna måste följa.
Lösningen är rättvis, dvs. den är förenlig med gällande rätt och baserar sig på de bevis som läggs fram.
Men denna tvistlösningsmodell förbiser en elementär aspekt. Domaren vill endast veta vad som har hänt, vilket betyder att man tidsmässigt blickar bakåt. Om vi igen återgår till bråket mellan syskonen kanske föräldern genom barnens vittnesmål fick veta att det ena syskonet faktiskt hade leksaksbilen först. Därmed saknar det andra syskonet rätt att ensidigt roffa åt sig bilen, eftersom det inte är förenligt med gott uppförande. Så löses tvisten.
Vad händer om vi också blickar framåt?
Vi frågar barnen varför de vill ha leksaksbilen. ”Jag vill bara fixa däcket som håller på att lossna”, säger den som har bilen. ”Jag vill leka med den”, svarar den andra.
Vi kan se en uppenbar lösning.
Men hur är det med juridiken?
Sakrättsligt vore en domare tvungen att döma antingen till det ena eller det andra barnets fördel. Det finns liksom inte utrymme för domaren att hitta på nån kreativ mellanväg. Det finns därför helt klart behov av en mer flexibel tvistlösningsmodell som beaktar parternas verkliga intressen, inte endast ”rätt” och ”fel”.
Denna modell heter medling. Trots att medling vid domstolar redan en längre tid funnits i lagstiftningen har det legat i skymundan.
Medling är dock ett effektivt sätt att faktiskt lösa tvister och beakta allt det som är viktigt för parterna. Man söker med en medlares hjälp en lösning som båda parterna kan godkänna och leva med, nu och i framtiden.
Medlaren är ingen domare och har inte i uppgift att ge en lösning, utan istället är det parternas uppgift att diskutera vad som hänt, vilka intressen man har och hur man kunde gå vidare.
Detta kräver kompromisser av parterna och är inte en lätt uppgift. Men med en kunnig medlare skapar man förutsättningar för att verkligen lösa tvisten, inte bara få ett slut på den.
Enligt Justitieministeriets statistik leder cirka 70–80 procent av medlingarna till att parterna hittar en lösning, vilket påvisar kraften i medling.
Jag tycker att medling bör ingå som ett naturligt alternativ i konflikthanteringen. Det är en beprövad metod som ger resultat. Skulle medlingen inte ge resultat kan man alltid ta ärendet vidare till domstol. Med andra ord har man i medling allt att vinna och inget att förlora.
Här kan du läsa fler kolumner av Marcus Kevin.