Vem är du utan din status?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Föreställ dig att du har tappat dina statusmarkörer. Pengar har du nätt och jämnt så att du lyckas få hem mat från butiken, men inte det du önskar, utan det som är billigast.
Du äter inte vad tidningarnas recept basunerar ut, inte heller det som jul-, påsk eller midsommarhögtiden för med sig.
Du äter det du har råd med och stoltserar inte med tallrikar och upplägg på sociala medier. Därför att det inte är något att yvas över.
Sluta inte läsa nu för att det är obehaglig läsning. Utmana dig själv. Du skall få se varför.
Du har inget jobb i den här fantasin. Ingen hittar ditt namn på en google-sökning, eftersom du inte är anställd hos någon och varken har jobbdator eller arbetsmobil. Du blir inte bjuden på personalkaffen och julfester. Inte heller avtackas du för väl gjort arbete, eftersom din tid går åt att försöka överleva dagen. Ingen tackar dig för det.
Du har ingen bil och inte heller båt eller sommarstuga, eftersom utmätningsmyndigheten tog dem av dig. Samma myndighet tömde också ditt bankkonto utan förvarning och lämnade kvar en minimisumma som är tänkt att räcka till dig och familjen.
Men partner har du inte. Det är kanske skilsmässan från partnern som kört dig ner i gropen. Så pengen skall räcka till dig och barnen. Barnen som vill ha det samma som alla andra kompisar.
Föreställ dig detta.
Vem är du nu? Inget jobb, inga pengar, ingen bil. Digitala ärenden får du sköta via bibliotekets datorer. Ingen lust att vara på sociala medier, vad ska man visa upp liksom? Inga nya kläder och inte senaste elektronik.
Vem är du? I den stunden är frågan mer brännande än någonsin. Om dina statussymboler försvinner och du inte kan rida på en annans framgång, då måste du definiera för dig själv vem du är på riktigt. Innerst inne.
Vem är jag? Vem är jag när de yttre ramarna plötsligt förändras? Är jag samma person ändå?
Ovanstående är en situation som en del människor de facto slängs in i. Ibland helt oväntat. För att överleva. För att man inte har något val. För att livet är oberäkneligt, av många olika orsaker.
Endast den som varit där vet hur det är. När du möter dig själv i den mest avskalade formen. I den mest intima versionen.
Vem är jag när jag inte kan klä mitt jag i de statusmarkörer som de flesta slänger sig med utan att tänka efter? Vem är du där bakom din rustning av bil och sommarstuga, jobb och titel? Vet du ens det själv?
I vissa kulturer väljer människor att avsäga sig allt, till och med sin egen klädsel, för en tid. Unga thailändska pojkar går i kloster. Något är de ute efter. Kanske att lära känna sig själva. I vår kultur finns inte den traditionen. Men du har kanske mött någon där ute som just nu håller på att lära känna sig själv. Vem den är utan en titel eller en plånbok som berättar. Vem den är utan en partner som bär upp. Vem den är utan sin hobby.
Vem är du?
Frågan kan parafraseras med att säga, ”vem är du utan dina över- eller medelklassmarkörer?”
Fast man inte hade något materiellt och gick runt i sådana kläder som skriker, ”jag är långtidsarbetslös” eller ”jag är sjukpensionär”, skulle man ändå ha oförneklig intellektuell kapital om man hade VARIT NÅGON tidigare. Jag delar upp det kapitalet i fem kategorier: uttrycksförmågor (hur man talar; skriftspråk eller slang osv.), allmänbildning, yrkeskunskaper, hobbykunskaper och vett och etikett. Man kan utmärka sig på ett gott sätt från alkis- och knarkgängena med sin IQ och EQ, fast det vore knapert med det materiella. Men det här är ett undantag. Oftast har man också pengar och prylar om man har bildning.
Beskriver den grå vardagen för många, kanske allt för många,
beklagligt, tyvärr, tyvärr… Ger kanske en tankeställare?
Finland, världens lyckligaste land?