Krister Lindberg 05.09.2024 18:39

Köpenhamn 1918–19. Karoline (Vic Carmen Sonne) är sömmerska på en textilfabrik som gör stora pengar på uniformer. Men Karolines pengar räcker inte till, hon blir vräkt från lägenheten som hon bebott i åratal, tillsammans med äkta mannen som nu är försvunnen i kriget.

Försvunnen. Ingen änkepension. Chefen på fabriken tycker synd om vackra Karoline, gör henne gravid och slänger henne på gatan. Rättare sagt, mamma baronessan gör det sistnämnda, sonen kunde ha tänkt sig giftermål.

Karoline försöker i badhuset framkalla missfall. Men en lång strumpsticka, därav ”Pigen med nålen”. En äldre kvinna (Trine Dyrholm, känd från flera danska teveserier) ser och inser. Det framgår att hon utöver sin delikatessaffär gör affärer med oönskade barn.

Filmen är i svartvitt, tydligt inspirerad av tyska expressionismen. Bild och bildberättande är (störande) konstnärligt Carl Theodor Dreyer (Danmarks Ingmar Bergman) efterapande.

Surrealistiskt à la David Lynch. Effektivt, suggestivt och obehagligt. Regissören Magnus von Horn är svensk men är utbildad i Warszawa och bor och arbetar i Polen.

Karolines man dyker upp. Ansikte och mandom bortskjutna. Karoline vänder honom ryggen, hittar honom senare på en cirkus där han skrämmer folk.

Filmen skildrar en obeskrivlig fattigdom som främst kvinnorna får tampas med. Kapitalismens uppgång. Industrialisering. Mannens påhittade moral och penningens makt. Penningens makt: Damen med godisbutiken gör fruktansvärda saker. Mot betalning. De som betalar är så fattiga att de inte har något val.

Filmen ”Pigen med nålen” bygger delvis på verkliga händelser, skrämmande. Den är en psykologisk thriller och med sin estetik en skräckfilm.

Manuset av Line Langebek Knudsen och Magnus von Horn är så mästerligt att filmen blir olustbetonad, estetisk och tankeväckande. Mångt är ändå omotiverat förenklat. Filmen vill ta upp och visa så mycket att en serie hade varit på plats. Och vi är vana vid att se diskbänksrealismen förknippad med humanism.

Huvudkaraktären är en kämpe och hon tolkas trovärdigt och övertygande av Vic Carmen Sonne. Men det är Trine Dyrholm som är stjärnan. Hennes Dagmar är karismatisk med en trollbindande blick. Hon är skrämmande. Hon är älskvärd och hon är djävulsk. Dagmar hjälper men stjälper. Grym. Varför? Det antyds, men inte så att man blir klokare.

Och jo, Magnus von Horn är aktiv i Polen där diskussionerna om fri abort har absurda gränser.

Rörande och romantisk komedi

Sönerna (Ville Tiihonen och Iikka Forss) placerar sin gamla far kverulanten (Heikki Kinnunen) på äldreomsorgen. Gubben rymmer, åker hem till sitt gamla egnahemshus. I butiken luktar han sig bokstavligen till en kommande förälskelse. Saimi (Jaana Saarinen) har flyttat in i gamla folkskolan. Hon är konstnär med rötter i byn.

Pressbild

De mogna människornas bekantskap utvecklas till kärlek och till en vacker och rörande romantisk komedi. ”Mielensäpahoittajan rakkaustarina” är Mika Kaurismäkis bästa spelfilm.

Äldre folks förälskelse skiljer sig föga från tonåringarnas. En skillnad: nu är det barnen som oroar sig.

Hur ska det gå med pappas besparingar, med arvet? Berättelsen har ett trevligt tempo och skådespelarna är fina, också birollerna är med känsla regisserade. Heikki Kinnunen är återhållsam, precis så försiktig som rollen förutsätter: trovärdigt och motiverat grinig.

Krister Lindberg

Dela artikeln