Krister Lindberg 16.10.2020 13:05

I en flyktingförläggning i en småstad någonstans i Finland bor en familj från Iran; sonen börjar på högstadiet, lillasyster är några år yngre. Båda pratar flytande finska. Mamma och pappa har i flera år väntat på uppehållstillstånd. Väntar tålmodigt.

Elvaåriga sonen i ”Den första snön” (”Ensilumi”) är regissören och manusförfattaren Hamy Ramezans alter ego. Därför kan vi uppleva berättelsen som minnen från barndomens somrar. De ljusa, de soldränkta minnena, minnen där bästa kompisen eller den första förälskelsen dominerar. Eller stunderna med mormor på låtsas (Kristiina Halkola).

Filmen är lågmäld och vardaglig men skickligt berättad, Hamy Ramezan behärskar filmens språk till fullo. Berättelsen består av små episoder med stort innehåll; Kristiina Halkola samlar växter i herbarium och påpekar hur viktiga rötterna är. I skolan övas pardans. Bilderna på en hand. Ett leende. Mer än tusen ord.

Familjen är till synes lycklig och harmonisk i bostaden på ett rum. Man måste kunna uppföra sig för att överleva. Hålla kärleken vid liv. Varje dag inleds med ett glas vatten, kyssar och kramar. Och rituell tandborstning.

Regissören säger att hans familj var ömsint, att det var ett sätt att klara av alla motgångar på färden från Iran via Jugoslavien till Finland.

Unikt i finsk film: pappan i familjen spelas av Shahab Hosseini som är känd över hela världen för Oscarsnominerade ”Nader och Simin – En separation” och andra Asghar Farhadis filmer!

Han tolkar perfekt en sympatisk man, en kärleksfull far och make. Med brister och svagheter, Koskenkorva ett exempel. Hjärtliga och ofta ängsliga modern och makan ställer med humor (och kärlek) allt till rätta.

Myndigheterna bryr sig inte om leenden och kramar. Så där trevliga flyktingar finns inte på riktigt.

Men alla finländare är heller inte så trevliga som i den här berättelsen: Eero Melasniemi med fru, eller högstadieläraren (en empatisk Laura Birn) och framför alla andra, bästa vännen spelad av en mycket begåvad ung man Vilho Rönkkönen. Han är i klass med huvudpersonen som spelas briljant och engagerande av Shabnam Ghorbani. Lillasyster är även hon fantastisk.

Också i min barndom lyste solen hela sommaren, ända till den första snön.

Visslarna (La Gomera)

En underhållande gangsterfilm från Rumänien om slumpen och korruptionen där inget är vad man trodde. Berättelsen i Visslarna av den kända Corneliu Porumboiu är stökig och invecklad. Men audiovisuellt fantastisk och de påtagliga referenserna är roliga.

En polis i Bukarest (Vlad Ivanov), antagligen korrumperad men inte lika mycket som hans kvinnliga chef, ska lura miljoner av maffian, eller hur det nu var.

Han åker till Kanarieöarnas La Gomera, lär sig av lokalbefolkningen kommunicera per vissling för att lura polisen. Påklistrat. Hoppen i tid och rum och härmningen av film noir begriper vi, intrigen inte. Men snygga vyer ute och inne. Och en femme fatale (Catrinel Marlon).

Krister Lindberg

Dela artikeln