Förflytta dig till innehållet

Växtblindhet – biologisk och social

Emilia Nordlings utmärkta kolumn om nyordet växtblindhet inspirerade mig till att komma med ytterligare en ”synvinkel”.

I viss mån kan vi bota växtblindhet genom att observera växterna omkring oss bättre, men framförallt genom att lära oss förstå växternas roll i biosfären och mänsklighetens ämnesomsättning med naturen.

När jag först stötte på ordet förstod jag inte vad det betydde. Jag associerade med ordet ’fartblindhet’ och tänkte att det betydde blindhet för alla biverkningar av fokuseringen på ekonomisk tillväxt; att ’växtblindhet’ också kunde heta ’tillväxtblindhet’.

Inom evolutionsteorin finns ett känt resultat som just kunde kallas ’tillväxtblindhet’. Om en art blir alltför effektiv att utnyttja omgivningens resurser, kan det hota hela populationens överlevnad på längre sikt.

Charles Elton – engelsk biolog som utvecklade principerna för djurens ekologi – påpekade att ”en alltför stor effektivitet kan leda till att en art förstör sin föda och själv svälter till döds”. En sådan art verkar vara tillväxtblind.

Människan är utan vidare den mest effektiva varelsen när det gäller att utnyttja växternas förmåga att binda solljusets energi. Hen gör det direkt genom sin mångsidiga konsumtion av vegetabilier, men i synnerhet indirekt genom att livnära sig på växtätande djur.

Därför är risken stor att en ’växtblind’ blir ’tillväxtblind’ och att en ’tillväxtblind’ inte ser sin ’växtblindhet’.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *