Förflytta dig till innehållet

Världens vackraste bil fyllde sextio år – Åbobon Tapio Hietanen väntar på att igen få komma ut på vägen

Stefan Holmström
Gammal sportbil i garage
Snart kan Tapio Hietanen starta sexan och rulla ut. I bakgrunden syns faktiskt också den Honda Monkey-moped han körde till skolan med som femtonåring.

Vårvintern 1961. Finland deltar första gången i Eurovisionen, Volkswagens Bubbla är den mest sålda bilen och John F. Kennedy är nyvald president i USA.

Det var då Jaguar presenterade sin E-Type på bilsalongen i Genève – ditkörd i full fart från fabriken i Coventry.

– Den här har alltid varit min drömbil. Till och med Enzo Ferrari har sagt att det här är världens vackraste bil, säger Åbobon Tapio Hietanen.

Instrumentbräda i bil
Den första modellserien känns igen på de polerade aluminiumpanelerna.

Många omröstningar om världens vackraste bil har kommit fram till samma slutsats som Ferraris grundare. Bilmodellens sextioårsjubileum har därför inte oväntat uppmärksammats på många sätt.

Modellen var en omedelbar succé 1961. Efterfrågan var större än vad fabriken i Coventry klarade av.

Hietanens E-Type är av tidig modell, den rullade ut ur fabriken i september 1962. Ratten är på vänster sida eftersom bilen ursprungligen såldes till USA liksom så många andra av den här modellen.

Bilratt och instrumentbräda
E-Type var ursprungligen inte tänkt för tävlingsbanor, men Internationella bilsportsförbundet råkade lansera en läglig klass som innebar att modellen också fick en strålande racerhistoria.

1998 skeppades Hietanens bil tillbaka över Atlanten, till Danmark, och restaurerades strax därefter. Hietanen, som hade kört flera år med en annan brittisk sportbil, en Triumph TR6, kom över Jaguaren för fjorton år sedan.

Bilen är omlackad i Opalescent Dark Blue, en av de färger som kunde väljas 1962.

Jaguaren är njutbar att köra, också längre sträckor. Hietanen har bland annat varit till S:t Michel och Estland på Jaguarklubbens träff. För långfärder finns extra glasfibertak, som nu hänger på väggen i garaget. Suffletten är ändå busenkel att hantera.

– När det regnar så är det ändå bra att lite papper till hands, för det läcker lite i skarven mellan vindrutan och taket.

Sportbil bakifrån
Bilen är lackad i Opalescent Dark Blue, en av de färger som kunde väljas 1962.

Hietanen brukar också delta i närträffar som i Kuppis, där regionens fordonsentusiaster brukar mötas sommartid. Det är sällan någon annan E-Type brukar dyka upp, men några känner han till i regionen.

Ett par pokaler har det också blivit, från Concours d’Elegance-träffarna på Harjattula gård på Kakskerta.

– Var jag än stannar så brukar det vara någon som vill snacka lite. Det här är också en så känd modell att unga känner till den.

Gammal bils motor
Det brittiska sexcylidriga ingenjörskonstverket hålls välpolerat.

Hietanen servar bilen själv. Han har bytt ventilkåpornas packningar, vevaxelns främre tätning och installerat ett elektroniskt brytarlöst tändsystem – samt plockat loss hela den tunga bakaxelkonstruktionen för service. Med en god handbok och tips från exempelvis Jaguarklubben lyckas mycket, säger Hietanen.

– Det jobbiga är om jag någon dag ska komma åt kopplingen, för då måste motorn ut …

Det viktiga är ändå att köra.

– Bilen är som bäst när man kör 80–100 på lämpligt kurviga vägar.

Sportbils vindruta, vindrutetorkare och sidospegel
Tre torkarblad funkar bäst på låg vindruta.

Potentialen i XK-sexan på 3,8 liter är ändå betydande. På sin tid var E-Type den snabbaste produktionsbilen med en topphastighet på 240 km/h. Inte konstigt att den också hade skivbromsar runt om.

– Det blir fyra-femtusen kilometer varje sommar. Det syns lite stenskott här och där men det är inte farligt. Jag köpte bilen för att köra med den.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *