Världen förändras, juridiken kommer efter
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Konflikthantering och lösning av tvister är en central del av många advokaters yrke.
I vår senaste kolumn skrev min kollega om domstolsmedlingen som tvistlösningsmetod. Medlingen gör det möjligt för de tvistande parterna att lösa sina tvister på ett flexibelt och konstruktivt sätt, utan att vara bundna av vad som skulle vara strikt juridiskt möjligt.
Medling har många fördelar, men en förutsättning är att det finns en vilja hos bägge parter att komma överens. Medling är frivilligt, och domstolen kan inte vid medling tvinga någon av parterna till att godkänna ett slutresultat denna inte accepterar.
Om förhandlingar och medling inte leder till slutresultat, är det tvistlösning genom rättegång eller i vissa fall skiljeförfarande som gäller.
I dessa förfaranden har domstolen en möjlighet och även en skyldighet att fatta ett juridiskt motiverat beslut baserat på parternas krav och påståenden samt den bevisning som presenteras till stöd för påståendena.
Domstolens avgörande kan vid behov verkställas med tvång. Detta utgör ryggraden i vår rättsordning.
Rättegången i Finland avviker från Hollywood-versionen som vi är vana att se på TV, och som väntat är den finländska versionen ofta mindre dramatisk.
Vårt förfarande regleras i rättegångsbalken som är stiftad i samband med den stora svenska lagreformen år 1734. Då rättegångsbalken stiftades hörde Finland ännu till Sverige, och Fredrik I var kung i riket.
Att vi år 2023 följer en lag som stiftats år 1734 låter förstås vansinnigt, men läget är inte riktigt så illa. Olika delar av lagen har förnyats otaliga gånger, och i praktiken kvarstår ingenting från den ursprungliga lagen.
En rättegång i allmän domstol är en tidskrävande och långsam process. I ett fall där jag själv fungerade som ombud för den slutligen vinnande parten hade två bolag ingått ett avtal år 2012.
En rättegång gällande avtalet inleddes år 2014 och tingsrätten gav sin dom år 2018, i vilken man dömde till A:s fördel. Den förlorande parten B besvärade sig till hovrätten som gav sin dom år 2021, i vilken hovrätten i motsats till tingsrätten dömde till B:s fördel.
Den nu förlorande parten A ansökte om besvärstillstånd hos Högsta domstolen, vilket avslogs år 2022, varmed den år 2014 inledda rättegången fick sitt slutliga avgörande. Även om processen inte alltid är så här långsam så finns det tyvärr även andra skräckexempel.
Lagstiftaren är medveten om utmaningarna i rättegångsprocessen och har vidtagit åtgärder för att förbättra situationen.
Den senaste stora reformen handlar om att göra rättegången i hovrätten mera effektiv. Detta skall ske genom att den muntliga bevisning som presenterats i tingsrätten inte automatiskt skall presenteras på nytt i sin helhet i hovrätten, vilket nu är fallet.
Istället för att samtliga vittnen skall kallas till hovrätten för att på nytt berätta om händelser som kan ha skett för många år sedan, ska hovrätten till behövliga delar bekanta sig med vittnesutsagor genom att titta på videoupptagningar från vittnesförhören i tingsrätten.
På basis av forskningsresultat är det tydligt att mänskans minne är opålitligt. Än opålitligare blir det med tidens gång. Mot denna bakgrund anses i allmänhet skriftlig bevisning i form av samtida dokumentation och e-postkorrespondens utgöra en mera pålitlig källa till händelseförloppet. Reformen är således positiv. Att höra vittnen flera gånger under processens lopp kan ha varit bra år 1734 och många år därefter, men då världen förändras bör även de juridiska strukturerna moderniseras.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.