Förflytta dig till innehållet

Världen – en vintersaga

Kvinna med armarna i kors.

Shakespeares ”En vintersaga” handlar om vad en paranoid härskare kan ställa till med, men slutar i lycka. Det unga förälskade paret får varandra, de är dessutom barn till dem som först var fiender, så deras förening är också politisk.

Den oskyldigt anklagade, förnedrade och döda drottningen Hermione har hållits i minnet av en solidarisk vän, som hedrat henne med en staty; den blir plötsligt levande och stiger ner från sockeln. Kanske är det biten med statyn som gjort att den inte satts upp så flitigt på teaterscener, det kan verka som en nödlösning om man inte hittar rätt ton.

Kan också vara svårt att hitta den rätta skojfriskheten kring spelplatserna, fantasins Sicilien och Böhmen; hjälper inte mycket om man översatt dem till Seinäjoki och Bemböle om berättelsen inte får luft under vingarna.

”En vintersaga” har fått 3,4 stjärnor på en av de största sajterna för bokförsäljning. Det finns något tafatt löjligt över det, liksom över all stjärnbedömning där kriterierna som här är kvantitativa.

När det gäller försäljning är Shakespeare på samma startlinje som smörgåsen jag åt på en nyöppnad vinbar. En vecka efter besöket får jag ett mejl från dem som äger baren där jag ombeds evaluera besöket, säga om det var gott

Sånt är rutin i dag, men det känns efterhängset och minskar lusten att återvända. Jag tycker också att de som serverar mat som betalas för själva borde ha en susning om vad den smakar.

Det är snopet att minnas hur sorglöst vi mött våra vintrar.

Vintern skickar inga mejl och frågar vad vi tyckte om den första snön, den skickar bara minusgrader. Förfäderna pratade aldrig om minus, de sa: ”I dag är det fyra grader vinter.” Eller sju eller femton eller trettio.

Det är snopet att minnas hur sorglöst vi mött våra vintrar. Bara fixat lite med termostaten. Många av oss som lever nu var barn när oljan man värmde med var billig och ett mäkta bekvämt alternativ. När den bekvämligheten fick en allvarlig törn under det vi kallade oljekrisen, men som handlade om ett krig, talades det redan om Nordsjön, där verkade det finnas att ta av.

En ganska ofta radioönskad låt heter ”Vintersaga”. Den räknar upp en mängd orter där snö och dimma drar in. Människorna kör heroiskt lastbil i snöröken eller värmer sig på krogen. ”Det är då som det stora vemodet rullar in.”

Så går refrängen. Vintern som en känsla. Men köld inverkar på enskilda kroppar, på samhällen, på samhället, på världen. Vi får lov att relatera till det.

Men vintersagan är inte nödvändigtvis historien om en vinter, som genre är den en uppgörelse med ett förtryckande system (och den slappa acceptansen av det hos oroväckande stora skaror).

En utgåva av Heinrich Heines ”Tyskland – En vintersaga” utkom så sent som i fjol av ett förlag som specialiserat sig på att ge ut klassiker, gärna som ljudböcker. Heines vintersaga kom stilsäkert i pocket, den är som gjord att ha i fickan och ögna i under en bussresa.

Heines vintersaga utkom 1844 och är samtida med Dickens ”En julsaga” (som kom i original 1843 och på svenska 1844). Den översattes första gången till svenska i Finland, av Hjalmar Procopé som skrev i förordet (daterat 1906) med hänvisning till förryskningsåren: ”… under dessa år drogs jag allt mer och mer till denna stora dikt, i hvilken jag starkare och tydligare än annorstädes fann mitt eget väsens protest formulerad.”

Jag är glad att biblioteket på min ort inte gallrat ut boken, och inte heller den som Wolf Biermann skrivit under exakt samma titel, eller Göran Palms variant om Sverige, som gavs ut i fyra delar, den första 1987, den sista 2005. Att kunna låna dem är en form av frihet.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter